Anger management

Igår åkte jag till Felix. Ja mannen heter så. Vi var med hans snygga kompisar och kollade på film. (Det är väl okej att säga så? Han är ändå mannen jag sover med) Vi kollade på Fjärilen i glaskupan, en ganska värd sanningsbaserad film. Fast jag hade nog hellre sett Battle Royale.

Idag åkte jag till Täby centrum. Där träffade jag min kusin Isabel. Hon har träffat en sjöman så vi hade en massa saker att ta igen.  Vi hade ju faktiskt inte sett varandra sen i tisdags. Hur som helst, vi spenderade tiden tillsammans med att prata snusk. Det var kul. Mindre kul var att jag åt godis. Nu mår jag illa.

Tidigare idag tänkte jag på en sak. Hur kommer det sig att ibland, när man är med en kille känner man sig så liten, söt och smärt, och sen när man är med vissa tjejer känner mig sig som en fet jävla valross?

Det är något stört med människans psyke. Eller så är det bara mitt. Men i alla fall, jag tycker att det är stört. Man ska inte jämföra sig så mycket. Eller så ska man bara umgås med killar eller tjocka tjejer.

Som jag tidigare nämnt så tog jag mig tid till att bada och dricka te. Vanligtvis brukar jag hoppa i badet och skålla mig kräftröd på hela kroppen för att sedan börja svettas och inte orka bada mer. Idag gjorde jag inte på det viset. Utan vattnet var, när jag hoppade i, alldels lagom varmt. Så jag låg kvar ett ganska bra tag.

När jag låg där och njöt, slog två saker mig.
1. Mitt te var för starkt
2. Det började dessutom bli ganska kallt. (Teet alltså)

Jag ville kort och gott inte ha mer och eftersom grönt te (vilket jag dricker) ska vara bra för kroppen, tänkte jag att det kan vara bra för flera saker, som för huden till exempel.

Jag hällde teet i badvattnet. Det såg ut som kiss innan det beblandades med olivoljetäckta vattnet och tillsynes försvann.

Jag kom nydligen hem från biografen tillsammans med Isabel. Vi bestämde oss tillsist för att titta på The Happening och kan inte direkt påstå att jag är besviken. Jag tycker att M. Night Shyamalan, regissören till Sjätte sinnet och Sign, än en gång lyckades skapa en relativt bra skräckfilm. För er som inte vet vad den handlar om kan jag bara säga, utan att avslöja för mycket, att det är ett gift, som utsöndras av all växtlighet, som typ förlamar den del av hjärnan vilket gör att vi inte skadar oss själva. Detta resulterar i att de som andas in giftet dör, genom att begå självmord.

Skådespeleriet var okej - ibland bra, ibland mindre bra. Men jag tycker att filmen i sig var riktigt bra och jag var tvungen att hålla Isabel i handen i princip hela filmen, och då var det inte för min egen skull.

Men det bästa av allt, jag åt ingenting. Jag drack vatten. Nu ska vi kolla på nästa skräckis - Från andra sidan. Jag är hungrig. Eller så har jag tuggat för mycket tuggummi.. God natt

För kanske ett år sedan kom jag på idén om hur jag skulle testa och se hur jag skulle bli om jag inte åt någonting. Idag, ett år senare, tänkte jag påbörja detta mänskliga försök. Jag vill se vad som händer med kroppen och hur mitt beteende kommer att förändras. Okej, jag ska inte sluta äta helt och hållet. Jag tänkte mig typ tre-fyra morötter om dagen borde kanske räcka. Sen så får jag dricka hur mycket jag vill också, för dö tänker jag inte göra, än.

Försöksperiod: Så länge jag jag känner att jag klarar av det  / inte glömmer bort
Hypotes: Jag tror att jag kommer att klara cirka 17 timmar så kroppsligt kommer det nog inte ske så mycket men beteendet kan nog skifta lite. I slutet kommer jag nog bli ganska grinig. Kul för födelsedagsbarnet som fyller år imorgon, men här ser du anledningen till mitt uppförande i så fall. (Eller nu kan jag ju alltid skylla på det) 

Man kan satsa på antalet timmar jag klarar mig genom att skriva en kommentar till detta inlägg. Vinnaren presenteras när försöket är över. Lycka till.

Efter att ha tillbringat kanske lite för många dygn i skärgården så känner man, nu när man kommer hem, att det är dags att göra något annat än att bada bastu och titta på film på kvällarna. Jag är utvilad och harmonisk. Och hur ska jag göra nu då? Jo, först ska jag till Maxi med mamma och Woppa, storshopping till max. Ikväll blir det bio, antingen den så omtalade Sex and the City, eller The Happening. Frågan är nu bara hur vi någonsin ska kunna välja.
Vi kanske får stanna hemma och titta på film istället.

Midsommar var bra. Oerhört bra. Jag orkar förtillfället inte berätta men jag tänkte ge er en kort sumering av hur denna festliga helg har sett ut. OBS. Ej i kronologisk ordning. 

Tjugoåtta gäster med glatt humör vistades på Dalarö tillsammans. Den stora frågan löd länge, hur ska det gå med sovplatser. Well, det gick ypperligt! Sen var det lagom med mat, öl och sprit i överflöd, en ständigt uppvärmd bastu, en överfull bubbelpool och ett svalkande hav. Vi gjorde kransar, eller jag fick min profsigtgjorda av Marina men i alla fall. Sen efter att stången var klädd och uppsatt så åt vi. Dans runt stången är som vanligt ett måste och jag tror nästan alla var med. men det känns som att allt efter åren går så blir det kortare och kortare tid för dansen. Kanske beror det på att vi inte kommer ihåg fler sånger, eller så beror det på att alla egentligen bara vill leka pepparkakskull. Vilket vi självklart gjorde, tills det vart kaos.

En dam, som var på besök från andra sidan jordklotet, lämnade festen redan vid klockan sex. Hon hade fått för mycket i sig helt enkelt. Men det hör inte till ovanligheterna direkt... men i alla fall, klockan sex?

När natten föll gjordes det upp en brasa nere vid stranden, som består av sten. Där satt vi och lyssnade på musik tills det var soluppgång. Sen började en efter en lämna gruppen, jag var tredje sist.

Aftonen avslutades med filmen Gladiator i en 80 cm bred säng med tre tjejer i. Kan det bli bättre?

Det är sant, och jag gillar det. Jag måste gör det men det är intressant. Anledningen är att jag har ett lärartest på torsdag för att få bli danslärare på min dansskola. Jag har haft två veckor på mig att planera inför hela kommande termin. Det vill säga lägga upp en plan inför varje enskild danslektion, hitta en låt, klippa ner dentill tre minuter på ett snyggt sätt, och komma på en koreografi som jag ska lära ut till mina kommande elever. Varför jag sitter uppe och pluggar nu är för att jag även måste klara av en mer teoretisk del. Jag håller på att lära mig om muskler, dess uppbyggnad och hur man på ett bra sätt tränar upp varje enskild muskelgrupp.  

Grejen är att jag fick ett så otroligt stort sug till att träna, att känna mjölksyran stråla genom benen och hur magrutorna pumpas. Och sen efteråt känna sig matt och hungrig, förtjänt att göra vad man vill. Att vakna dagen efter och ha en svidande smärta av träningsvärk. Det är livet, jag känner motivationens flöde komma.

Men nu är det natt, och jag ska snart sova. Imorgon är en annan dag, jag kommer säkert på andra tankar innan något sådant kommer att ske.

Alla har vi, i alla fall de flesta av oss, har fått gå igenom jobbigheter i livet. Vissa blev mobbade som barn, andra har dyslexi, andra växte upp med knarkande föräldrar, en del bränner ut sig för att lyckas, somliga måste göra saker mot sin vilja... ja ni förstår.

Själv har jag haft det ganska lätt här i livet, om jag får säga det själv. Men visst har jag inte bara glidit på bananskalet heller. Mitt liv gled på bra fram tills sjuan, då jag bytte skola och lyckades på något vis bli klassens svarta får. Det var inte lätt när de som kallat sig mina bästa vänner vände sig mot mig, att inte ha någon som man kände brydde sig om en när man var i skolan. Den skola som jag ändå kände var som en fristad eftersom det inte var roligt att vara hemma (får väl bli ett annat inlägg). Ja, det var tufft. Jag hade förlorat, vad som kändes som, alla mina vänner.  Men i under denna tid fann jag en ny vän, som hjälpte mig upp igen. Och upp kom jag, och jag förlät.

Idag har jag tagit lärdom av detta och mina närmsta vänner är de som var värst under denna tid. Jag är inte rädd för att var själv, och jag följer aldrig någonsin efter igen bara för att ha någon att vara med. Det låter nog kanske bra, och det är det, för det mesta. Grejen är att jag är ganska extrem och envis, och lite av det är nog stolthet. Idag vart jag nekad två gånger men stoltheten, eller vad det nu är, förmådde mig inte att tjata, hur mycket jag än ville.

Så nu sitter jag här, ensam.

Jag vill döda något.

I förrgår åkte jag till Vallentuna för att kolla på en spelning, egentligen vill jag inte nämna vilket band det var eftersom denna blogg skulle ge dem en så otrolig publicitet, men idag är jag snäll och känner att jag kan bjuda på det. Vigilante Justice är deras namn. Fråga mig inte varför de valde ett namn av denna karaktär, jag tycker att gruppnamn som BERT är mycket coolare. Och om inte är det i alla fall betydligt lättare att uttala.

Men hur som helst. Jag var där, sen gick jag ut med bandmedlemmarna. Som en jävla groupie liksom. Men vi gick ut. Vi gick till Ace och jag hade kul. efter att ha dansat ett ganska bra tag kände jag att det var dags att ta en nypa frisk luft. Så jag lämnade dansgolvet och gick ut ett tag. Snart kom en man fram till mig och började prata. Jag förstod typ inte vad han sa, men under allt mummel och vad jag tror kan ha varit ett annat språk, kunde jag urskilja meningar som "Har du pojkvän?" och "Är du ensam?" Snart kom sångaren i bandet, som förövrigt är ganska het, till min räddning och vi började hångla. Killen gav sig inte så jag sa hejdå och drog med mig sångaren till nedre våningen.

Killen följde efter oss och knackade lite på min axel och sa att han bara vill fråga mig en sak, vilket jag gick med på. Så vi gick bort fem meter så att jag kunde urskilja vad det var han ville fråga. Det ångrar jag djupt att jag gjorde.

Samtidigt som jag ska ta över världen så är jag lite vemodig inför att sluta. En sak som jag undrar, ska jag känna mig lärd nu? Jag menar, det känns som att jag skulle behöva läsa tolv år till för att jag ska känna att jag kan klara mig i världen. Sen en annan sak, som kanske är den mest självklara, är ju då att man kommer att sakna alla de goa' människor man lärt känna under dessa tre år. Jag är nog kanske inte rädd för att aldrig mer träffa dem, för det vet jag ju att jag kan om jag lägger manken till, utan jag är mer rädd för att aldrig känna denna starka sammanhållning med männskor igen, på samma sätt som det har varit under gymnasietiden. Jag tror nog att det är det som skrämmer mig mest av allt. Men en annan sak jag är rädd för är att den personliga utvecklingen inte kommer att gå frammåt. Jag menar, i skolan får man ständig ny införmation och kunskap att mata in och förstå. Om jag skulle sluta upp som en fet kassörska på Konsum så skulle min personliga utveckling vara = noll. Nu förstår jag varför jag sa upp mig på Konsum efter att ha jobbat där i ett halvår.

Men som sagt, jag ska ju ta över världen, så jag behöver väl inte oroa mig för min framtid. Men man ska ju leva för nuet, och det har jag verkligen gjort, hela vägen. Det som kommer får komma när det ska, morgondagen blir fantastisk. Lika fantastisk som den här bilden Fia tagit och redigerat på mig. Och eftersom jag nu har sagt att jag lever för nuet ska jag åka och bränna massa pengar i stan. Sen ska jag baka mockarutor, i mångfald.

.

Jag trodde att jag skulle sova ett bra tag idag, men för typ en halvtimme sen ringde min klasskompis Sam och frågade vart jag var. Men han hörde ganska snart att han tagit mig från drömmarnas värld. Egentligen tror jag inte att han var helt och hållet intresserad av vart just jag var, utan snarare de tjugonio andra som går i våran klass. Han var ensam, men han ringde mig. Jag vart ju trots allt klassens mamma.

Nu tänkte jag själv faktiskt typ städe lite i mitt rum innan jag går til skolan. Det finns en del saker jag vill hämta och sen så har jag faktiskt inget bättre för mig än att vara värre i halsen än igår. Det suger. Jag tror Sam smittat mig, vi hade samma symptom. Så nu måste jag väl gå och knapra Fishermans friend och dricka mycket vatten om jag någonson ska klara av att sjunga imorgon.

Jag har tänkt på en sak. När man ska göra en sak, jag tror jag pratar om alla men det kanske bara är jag, så kommer man alltid in på andra spår och börjar på något nytt. Som till exempel om man ska rensa bort kläder i garderoben så slutar det med att men testar alla kläder och bestämmer sig för att spara dem eftersom de faktiskt någon dag kan komma till användning. Detta resulterar i att du faktiskt har kastat bort flera timmar av dyrbar tid till vadå? Ingenting.

Idag åkte jag till min vän Julia för att öva på vårt framförade av When you believe, låten i Prinsen av Egypten, på dagen D,  onsdag. Jag tror ni förstår vart jag vill komma med det här, men jag drar det i alla fall. Jo som sagt, jag skulle dit, vi skulle sjunga men istället sitter vi på hennes golv och pratar i typ några timmar. Sjäng vi något? Nej det gjorde vi inte heller, vi lyssnade på låten två gånger, sen var det bra.
Jag gick hem igen.

Effektivitetens flöde är, som vanligt, på topp.