Anger management

Jag har träffat en av de bättre killar jag någonsin kommer att träffa tror jag. Eler om möjligt, inte den bästa. I tre månaders tid har jag väntat på att få återse honom i verkligheten. I tre månader har det gått galant med tanke på distansen. Det är ju, sådär typ halva jordklotet. 

Det vi har är en form av villkorslös kärlek som håller ihop det och får det att fungera. Jag som inte trodde sånna här känslor existerade, är jättekär. Och om en vecka får jag träffa den unika man som lyckades med det, som för mig verkade vara, tillsynes omöjligt. 

Jag borde vara överlycklig, förväntansfull och lyrisk tänker ni... 

Det är jag också, verkligen jättemycket, men ändå är det något som grämer mig. Det som gör saken om än lite värre är att jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är. "Känslor är vad vi tänker" sa en klok människa till mig. Det är helt sant, så varför måste jag tänka så mycket nu, en vecka från två magiska veckor som väntar? 

En sak ska ni veta. När man har ett distansförhållande kan man inte ge varandra så mycket mer än ord. Jag tror att det nog är däri min "kris" ligger. Vi är för upptagna för att prata med varandra nu. Det finns alltså inget. Ingen bekräftelse, ingenting. Bara ens egna, ibland spökande, tankar. Jag är en människa som egentligen inte behöver någon bekräftelse, men för en gångs skull har jag öppnat mig totalt och blottat mig. Jag är sårbar och längtandes. Jag är här, ensam och ovetandes. Så även tystnaden river mig nu. 

Anledningen till att jag skriver det här är för att förhoppningsvis själv komma fram till något svar, eller kanske bara inse att jag faktiskt är dum och inte behöver oroa mig för något. Frågan är vad jag ens oroar mig för? Jag har ingen aning faktiskt. Jag är rädd, nervös och exalterad på samma gång. Det är en vecka kvar, sen är alla dessa dumheter borta, i samma ögonblick jag ser honom på flygplatsen. 

"Känslor är vad vi tänker"

Nu tänker jag på regnbågar och glittrande kramsnö.

Sen går jag och sover.