Anger management

Jag tänkte börja skriva lite mer om andra än om mig själv tror jag, och varför inte börja med någon som står en nära. Idag tänkte jag tala om min lillebror Albin. Han är ett år, tio månader och femton dagar yngre än mig och jag har alltid känt ett stort ansvar att skydda honom. När vi var små var det inte okej att skälla på honom, om han inte bråkade med mig först, något som vi alltid har gjort i alla tider. Men även nu när vi har blivit äldre tar jag honom alltid i försvar. Om han och jag bråkar och någon börjar skälla på honom, så slutar det ofta med att jag och min bror blir ett lag mot den som lägger sig i. Ett lag som jag leder för jag är ganska bra på att knäcka folk som bråkar med mig. Men nu handlar inte det här inägget om vad jag är bra på, utan om min lillebror.
      En kanske negativ sak med att känna ansvar för honom är att jag ger honom mina pengar, fast jag vet att han har. Ska han på bio ser jag till att han har pengar till godis och vill han köpa läsk sticker jag till honom en tjuga osv. Sen har jag fått för mig att jag ska köpa kläder till honom också, men det gör väl inget för det är ju sånt som jag ändå lånar av honom sen.

En sak som är bra är att man alltid har någon att retas med när man känner för det. Men det slutar ofta i bråk och nu när han är över 180 centimeter lång och jag är mina dryga 157 så kan han lätt få övertaget, men det får han nästan aldrig i för sig.  När han inte är på sitt bitchiga humör, då jag önskar att jag slapp se honom, så är han världens sötaste. Idag till exempel kom han hem, det var första gången jag såg honom på nästan en vecka. Han kom in och tittade på när jag lekte i Photoshop och då frågar han om jag vill ha det senaste Phototshop och självfallet ville jag det eftersom mitt är gammalt och skruttigt. Han fixade något men ska väl fixa resten imorgon.