En tanke, en känsla.
En sa till mig att man känner det man tänker. En dålig tanke ger en dålig känsla och en bra tanke ger en bra känsla. Så man ska helt enkelt tänka positivt om man vill må bra. Det låter ju logiskt. Men när man inte kan styra tankarna, när känslan bara finns. Vad gör man, och hur går det över? När går det över?
Kan man lyckas ändra något för att man vill något mest av allt i hela världen?
Om man inte kan lyckas, är det då ett misslyckande?
Det här med känslor är fint. Alla borde få känna hur det känns att hitta kärlek, för att man kan nog omöjligtvis må bättre än när man känner de starka känslorna som man delar tillsammans med en annan.
Kärleken kommer och kärleken går har man ju fått höra.
Men är det rättvist när man förlorar den för något som inte har med själva känslan att göra? Jag tycker inte det. Och nackdelen är att man inte kan vara ensam för att få kärleken att fortsätta att blomstra. Det behövs två. Allt annat i världen kan man göra själv, men inte det här. Så det är inte rättvist. Jag kan inte göra något, utan jag kan bara känna hur min värld stannar och smärtsamt se på medan den bästa känslan i världen dras ifrån mig.
Kan man lyckas ändra något för att man vill något mest av allt i hela världen?
Om man inte kan lyckas, är det då ett misslyckande?
Det här med känslor är fint. Alla borde få känna hur det känns att hitta kärlek, för att man kan nog omöjligtvis må bättre än när man känner de starka känslorna som man delar tillsammans med en annan.
Kärleken kommer och kärleken går har man ju fått höra.
Men är det rättvist när man förlorar den för något som inte har med själva känslan att göra? Jag tycker inte det. Och nackdelen är att man inte kan vara ensam för att få kärleken att fortsätta att blomstra. Det behövs två. Allt annat i världen kan man göra själv, men inte det här. Så det är inte rättvist. Jag kan inte göra något, utan jag kan bara känna hur min värld stannar och smärtsamt se på medan den bästa känslan i världen dras ifrån mig.
Kommentarer
Trackback
