Anger management

Det är verkligen bara en och en halv vecka kvar tills jag återvänder till Svealandet. Det känns inte som det. Jag kan nog inte ens föreställa mig det heller. Jag vet att det kommer bli grymt och att jag inte kommer att sakna det här stället sådär hejdlöst mycket, men det är ändå ganska sorgligt. Jag har liksom fått vänner här, jag kan gatorna omkring mig, jag vet hur lokaltraffiken fungerar, jag reagerar inte längre när bilarna tutar och någon gammal mexican sticker ut huvudet och skriker efter en.

Men jag ser fram emot att kunna sysselsätta mig med andra saker, att träffa alla jag saknar, att kunna gå ut efter att det blivit mörkt om kvällen, att äta annan mat än makaroner och köttfärssås (inte för att det är något fel med det).

Nu har jag vant mig med smutsiga Hollywood och kan säga att et här är inte stället jag vill bo på. Los Angeles är en bra stad, så kanske i framtiden blir det någon annan stans häromkring, det vet jag inte nu. Men det jag vet är att de lite drygt två månader jag är hemma kommer bli super. Jag tänker på det ganska ofta, och jag ser fram emot det riktigt, riktigt mycket. Just nu tror jag att det är en lagom tid att spendera hemma innan jag påbörjar kapitel två i livet. Sen, när det väl är dags att åka kommer det kanske kännas ganska bitterljuvt. Men det här är något jag vill, så mycket bättre än så kan det inte bli.