Anger management

Min senaste kille var den mest kompicerade av dem. Vi var varandras motpoler, när det kommer till allt. Många ifrågasatte vårt förhållande och egentligen kunde jag inte ge dem något svar till varför jag ville vara med honom. Man måste nog inte alltid ha en anledning till varför.

Jag minns första gången jag träffade honom. Det var när min kusin fyllde arton och hade en liten fest. Han och hans kompis kom men gick lika snabbt. Jag tyckte det var dålig stil.

Andra gången var när jag skulle uppträda för någa turkiska utbytesstudenter som gick i min kusins klass. Eftersom han också gick i hennes klass, var han också där och såg på när jag dansade. Jag åkte hem direkt efter det. Nationella dagen efter.

Tredje gången var första gången jag verkligen pratade med killen. Deras klass hade annordnat en grillfest under tiden utbytesstudenterna var där, och min kusin bjöd även dit mig. Jag och denna kille pratade tills det var dags att åka hem.

Efter det la han till mig på Facebook och addade mig på msn. Sen pratade vi varje dag fram tills dess att vi sågs på en skiva där jag uppträdde. Hela kvällen tillägnade jag honom. Det kändes bra, men inte nervöst.

Kort därefter bestämde vi oss för att träffas själva i stan. Vilket vi gjorde. Vi åt glass och vandrade omkring. Låg på en liten flotte och pratade. När det var dags att åka hem gav han mig två oväntade men lite önskade kyssar. Jag minns att jag inte kunde sluta le.

Vi började ses med jämna mellanrum, men jag kände att jag bara ville vara vän med honom. Var varken sugen eller intresserad av att ha ett förhållande. Inte med någon.

Men jag antar att när man hänger med varandra och myser ganska mycket så kommer man tillslut till en punkt då det är svårt att skilja på att vara tillsammans och att inte vara det. Jag menar, vi var inte tillsamman, men ingen kunde direkt göra någonting med någon annan.

Tillslut var vi väl officiellt tillsammans, men allt var inte frid och fröjd.
Våra olikheter började spöka och tjafsen vart många. För många.
Men när allt kändes bra, när jag kände att jag hittat en balans, ett sätt att förhålla mig, så fick jag en smäll i bakhuvuet. Jag åkte till Litauen. Innan var allt bra, men när jag kom hem hade allting förändrats och kort därefter tog det slut.

Trots att han haft en förmåga att irritera mig så gillar jag fortfarande killen. Han är snäll. Jag tycker det är synd att skiljas från bra människor. Men ikväll gjorde han det ganska klart för mig att vi inte kan vara vänner. Det är något jag bara får acceptera. Jag är inte ledsen att det tog slut. När man är så pass olika som vi är, så fungerar det inte i längden.  Men när han, efter cirka två veckor, säger att han egentligen inte bryr sig längre, då kändes det i hjärtat. Så mycket var jag värd.

Jag minns när min första kille sa det till mig.
Jag minns hur det kändes.
Idag kände jag det igen.
Det gör ont.