Anger management

Imorgon är det standup-komik på Långholmen, det kan vara värt att åka dit vill jag påstå. Jag jobbade där förra året och det var  en massa mysiga människor som kollade på en lång rad olika komiker, vissa bra andra mindre bra. Då hjälpte jag Özz Nûjen att sätta upp ett tält och serverade kaffe till en full Henrik Schyffert. Värt. 

Jag kommer att jobba där imorgon igen. Jag förväntar mig stordåd. Kanske Björn Gustavsson?

För cirka tjugo minuter sen kom jag hem från Täby där jag har firat att min kusin tagit studenten. Det är inte var jag kommer att skriva om eftersom jag tror många av er redan vet var det innebär att ta studenten och ni andra kan ju i alla fall föreställa er den dagen. Det jag vill säga att jag antagligen skulle komma hem mycket mycket senare om det inte vore för en underbar tjej som knackade på min axel när Roslagsbanan rullat in på Östra station. Egentligen sov jag inte, men blundade och lyssnade på musik. Men hur som helst ville jag bara uttrycka min otroliga tacksamhet till sådana människor. Ni är guld värda!

Idag gäller det. Jag är taggad och min klass ska fan vinna den här tävlingen. Eeeh, jag undrar hur många som kommer eftersom vi ska samlas 8.45 och många av oss börjar inte förrän efter klockan tolv. Vi är väl ganska kända för att vara slappast i skolan typ. Man jag ska vinna tävlingen åt dem i sånna fall.

Jag har tråkigt, har ingan att prata med, mitt rum är stökigt, måste städa lägenheten innan mamma kommer hem, måste komma ihåg att vattna blommorna, börjar tidigt imorgon, ska skolka alla två lektioner, måste klä upp mig lite eftersom det är en stor dag. Sen ska jag supa mig redlös och ragga på nyblivna studenter. Det är bäst jag går och sover så att tiden kanske kan gå lite snabbare. Hejdå.

Det drar verkligen ihop sig nu, tiden är ostoppbar. En vecka kvar tills studenten. En vecka kvar till hejdlöst festande. Har lämnat in mina sista uppgifter, imorgon avgörs vilken klass som först får springa ut i leken Sardinburken, imorgon tar även mina kära kusin studenten, på måndag nästa vecka är det 80-talsgympa. Slutet är nära, man kan känna det. Det finns bland oss, som en spänning som inte försvinner. Grejen är att just nu har all min ångest försvunnit, jag känner mig inte heller sentimental. Men jag vet att det kommer som en smäll på dagen D. Idag är det D + 7... Nedräkningen har börjat.

Den där narko-alkisen gick av vid Gullmarsplan och då la jag min fokusering på resterande människor som befann sig i vagnen. Det jag la märke till var att det var en ensamstående man som försökte läsa tidningen samtidigt hålla barnet lugn från att gråta, eller han kanske inte var ensamstående men han var själv med en bebis i alla fall. Egentligen är det väl ingenting i det, men ändå tog det min uppmärksamhet.

Fast det jag egentligen ville komma till var att det var hur många kvinnor som helst, till mestadels äldre, som också satt och tittade nyfiket på den unga mannen. Jag kunde inte hjälpa att le när jag såg att de förundrade damerna sitta och glo.  Deras ansikten uttryckte någon form av nyfikenhet, som om de aldrig sett en ensamstående man, eller som om det vore det mest onaturliga som fanns.

Fördomar, fördomar...

Idag var jag återigen kvar i skolan långt innan jag hade slutat för att lyckas bli klar med mina uppgifter... Vart jag det? Nej såklart inte. Efter det så åkte jag och mötte Dina, min vän från dansskolan, på ett café vid Rådmansgatan. Egentligen är hon värd ett helt eget inlägg men detta inlägg hade jag faktiskt tänkt tillägna till de saker jag upplevde och såg på vägen hem.

Jag satt på tunnelbanan och i samma kur, snett mitt emot mig sitter en man men en öl i handen, han vad helt klart alkoholist. Men so what egentglien, många dricker öl på tunnelbanan, och varför skulle det vara med awkward bara föatt en alkoholist gör det? Men, helt plötligt tar han fram något som såg ut som en kapsel och börjar trycka ut vitt pulver i handflatan. Det pulvret drar han sedan in i näsan, helt öppet, utan hämningar. Inte nog med det, två stationer senare tog han upp kapseln och körde lite till. Låten Fix you med Coldplay spelades i mina lurar och jag kunde inte hjälpa att bli nedstämd.

Många tankar kom till mig. Först min farbror som dog för ganska precis två år sen, den 24e maj 2006. Sen kom även en annan kille och satte sig på min hornhinna. Det var en kille i 25 års ålderna jag träffade på tunnelbanan en vardagskväll för drygt ett år sen. Han stank sprit och var smutsig. Först tänkte jag byta plats, men sen tänkte jag att även han var en människa och att byta plats bara för att han luktade skulle kännas nedvärderande, och sen så presenterade han sig helt ärligt som den knarkare och alkoholist han var. Jag satt kvar och pratade med honom.

Han berättade att hans föräldrar hade slängt ut honom när han var 18 år och sedan dess aldrig haft någonstans att kalla hem. Han hade sedan några år tillbaka fått problem med njurarna och var medveten om att han skulle dö om han inte slutade med knarkandet och alkoholen.  
Han ville bjuda mig på middag men det kändes fel att ge mitt nummer till en främling, trots det att han var mycket trevlig och öppen. Men jag lovade honom att den dagen han var fri från beroendet och om ödet ville skulle han en vacker dag få bjuda mig på den där middagen.

Idag, efter lite drygt ett år, kom han upp i mina tankar och jag undrar om han fortfarande är i livet eller om missbruket lyckats ta ännu en god människas liv. Jag hoppas inte det.

En mycket vis man vid namn Bengt Stern sa en gång:

"I varje nytt ögonblick kan en människa ta tag i styråran i sitt liv och påverka sin framtid."

För typ en timme sen fick jag en impuls igen. Denna gång var det inte att gå på skiva eller peta på min kusins rumpa, nej denna impuls var bara mer än bra. Jag fick för mig att jag skulle ut och jogga. Så det gjorde jag. Senast jag gjorde det, om man bortser från de två gymnastiklektionerna då jag sprang för att jag var tvungen, så var det oerhört länge sen jag var ute och rörde på mig på detta vis. Jag måste säga att den kondition jag en gång i tiden hade är väl kanske inte vad jag har kvar, men det är fortfarande långt ifrån dålig.
Okej, jag var ute i typ 30 minuter och fem av dem stod jag still eftersom jag träffade på två kompisar. Men i alla fall, jag är nöjd, det känns bra och jag vart inte så trött faktiskt. Det är nästan så att jag vågar säga det här - det var kul och jag ska göra det oftare. Nu får jag bara se till att göra det då.

The man looked around just to check if someone was watching. The door handle shrieked as he pressed it down and then he turned around and opened the door. He entered the apartment in complete silence. First he looked at all the valuable things, but he didn't look interested at all, then he sat down in her sofa and grabbed a pillow and stroke the fuzzy surface totally focused on its softness.

   She crept up behind him holding a big kitchen knife steady in her right hand while tears were running down her cheek. The perfect make-up she had worn an hour ago was now spread all over her face. She noticed that the front door was still open. Would she have time to run out and call for help or would he notice before she even reached the door?

   The man sat motionless on the sofa as he heard her fast breathing behind him but still he didn't move an inch. A satisfied smile spread over his face, and by the facial expression it looked like as if he enjoyed the moment. He continued stroking the pillow, and suddenly Anna's mobilephone rung. He picked it up and answered.

"Hello, who is this?" a woman's voice said. Anna recognized the voice; it was her best friend Isabel who was calling back.

"Hi, I am nobody special", the man answered. She noticed that his pronunciation was really bad and she felt like she had heard it before.

"What are you doing there?" the woman yelled and asked for the person whos living in the house.

"I'm a friend, she is in the shower. I go now, bye." he recalled and looked really angry, and threw the mobilephone against the wall. It smashed into pieces at the same place where the other phone was lying.

"You have weird friends", he said and turned around to look at her. She recoiled and looked at him in shock and dropped the knife on the floor.

   He stood up and walked up to her, looked at her face for a moment, and then he stroked the bare skin on her arms. She was completely paralysed.

"Do you know who I am?" he asked with an irritating but calm voice. "Maybe a long lost lover, don´t you remember?"

   After saying those words she finally remembered who he was, an expression of fear spread over her already paled face. She remembered the little boy he once was, the chubby medium dark skinned boy with the thick glasses whom she and some other people bullied in third grade because of his feeling for Anna.

He lovingly stroked the skin on her neck with his soiled hands and looked her deeply in her eyes.

"I have been waiting for so long to do this!"

"Do what?" She cried out as his hands moved towards her throat.

   His hands closed around her neck. She tried to gasp for air but couldn't, then she felt as if the room was spinning around very fast. Suddenly it stopped and everything slowly faded to a bright white light.

The man walked slowly out from the apartment, he stopped on the porch and picked up a small pice of paper from the front pocket of his trousers. He picked up a pen and stroke over a name, after reviewing the paper once more he put it back in his pocket and walked further on.

The End...

Anna ran as fast as she could and cursed the sun for going down so early in the winter. She had been on her work and she had to work over for a while to finish her report. But now she was finaly on her way home. Suddenly she stoped, gasping for air and had to make a choice. Either way she had to take the longer way where the cars drove and had lights all the way or she she could cross the dark wood and she'd be home in a couple of minutes.

   The night was comming in and she decided to run into the wood although her huge phobia against the dark, but she would at least be home in about a second.

   In the middle of the wood she got an eeire feeling, like a shiver in the spine, like something was following her but as she turned her head around nothing, or nobody was there.

    When she got out on the other side she felt relieved, but terrified.

Her hands were trembling while she picked up the bunch of keys from her bag, searched for the right key and tried to hit the keyhole. The keys were rattling against the lock as she opened the door, and the soft metallic noise echoed across the staircase. The apartment was pitching black as she entered and she walked slowly across the room and tried to find the light switch. The whole ritual was obligatory because of her extreme horror against the dark, only when all the lights were on could she calm down a bit.

   First the floor lamp in the hallway, then the small one with the brown lamp shade and at last the night light standing beside the bed. As the lights were all turned on she started to make herself at ease by turning on the stereo at full strength.

   She walked into the kitchen and noticed that the dirty dishes from today's breakfast were still lying around, not that it mattered very much; she hadn't washed the dishes by herself at all the past year. That's what becomes of some people who inherit money, they lose their ability to do things by themselves, and all she has to do now is to pay the cleaning lady who comes once a week.

   She lay down drowsy on the sofa, her eyelids were feeling really heavy, but as usual she always picked up her phone, and called some random people just to have a chat with someone. Before bedtime, it can get very lonely when you live all by yourself.

   While chatting she herd some strage sounds, as if someone lurked outside her front door. Her body froze to ice and she got wide awake.

"Wait a minute", she whispered in the phone and softly dropped it onto the sofa,

"Hey where did you go?" a soft scared voice called from the phone receiver.

   She picked up the phone and yelled at her friend.

"SHUT UP! I'm trying to concentrate here", in her anger she threw the phone at the wall, and then the only thing that was heard was a silent beep.

   Anna tried to focus on the front door, and in a sudden all the lights went out. All she could see now was the shadow of a narrow figure standing outside creeping in under the door.The only thing that she could hear was her own fast inhalations.

   A man was lurking outside a door. Who he was and what his business there was could nobody knew. He did not move very much, he just stood there as if he was waiting for something, perhaps the opportune moment, but for what?

   He had heard a young girl yell inside and a bang as she threw something against the wall, but he did not move, not an inch. He just stood there. The man was about middle age, maybe not even 30 but his pale face and the wrinkles on his forehead made him look old. His trousers were torn and the shirt he wore looked as if it used to be white, now all it resembled was something that had been found lying in a dumpster.

The man looked confused and nervous and he was constantly biting on his nails. Anna did almost not dare to move, the fear was so overwhelming that she almost fainted every time she tried to rise. What was she going to do? She looked around as if she was looking for something, then she started to crawl into the kitchen. She supported herself against the kitchen sink and stood up.

Jag satt nyss och hade en konversation med min mor angående gårdagens skiva. Det verkar som att jag har haft mindre koll än vad jag trodde och att jag kanske var ännu fullare än vad jag kommer ihåg. Hon berättade för mig om alla hennes upplevelser under kvällen och om de konversationer hon haft med diverse människor som i dagens läge har en betydelse i mitt liv. Det var kul att höra.

Jag tror hon kirrade mitt MVG i gymnastik så mycket hon pratade med min gympalärare. Eller det kommer jag att få i alla fall, men det var kul. Sen gick och hon och hälsade på alla vars namn hon kunde namnet på, och fler därtill. Hon erbjöd sina skor till han som vart utslängd. Hon dansade med alla. Hon motade bort killar som hon tyckte försökte impa på hennes dotter, jag då. Hon var het enkelt all over the place. Jag måste varit jättefull eftersom jag inte la märkte det.

När klockan närmade sig ett sa jag till henne att det nu var okej att hon åkte hem, eftersom hon var den enda föräldern kvar. Jag tror hon är mer populär än vad jag är.

Jag somnade i soffa och vaknade nu. Det var så skönt och jag är inte det minsta rädd för att inte kunna somna sen, absolut inte. Nu har jag bara en försmak av vad som vänta skall. Det här natten ska bli bland de bästa nätter jag haft på mycket, mycket länge. Om man ser till sömnväg.

Jag pratade precis med en klasskamrat till mig. Igår vart i alla fall tre som jag känner utslängda från Lejonbacken, med, enligt mig och alla andra förutsom de äckliga vakterna, totalt inga som helst grundade anledningar. En av dem, vad jag vet, vart utslängd för att han gick barfota, men vafan det var HIPPIETEMA, och sen kunde de väl ha sagt något till honom redan när vi kom för att äta middag liksom? Den andra som vart, av inga anledningar, utdragen och nedbrottad på marken och sen fick han åka med polisen för att sedan sova i en cell och bli förhörd dagen efter. Han vart anklagad för vandalisering, eftersom han dragit upp en blomma ut rabatten. Polisen sa att det var omkring tio blommor. Den tredje vet jag inte, men han kanske bara var för glad. Det skulle inet förvåna mig... Sen så hade jag två kompisar som inte kom in för att var "för fulla", det var de inte, de var bara jävligt taggade på att festa med sina kompisar. Men nej, de fick vända på klacken och åka hem.
Och sen så fick de för sig att de skulle stänga vid tre. Vad är det för stil om vi har lagt ut massa pengar för att fira fram tills klockan tre. Får man ens göra så?

Jag tycker att det är äckligt överjävligt, och det här var ju ingen tillfällighet heller. På varje skiva jag har varit på har varit samma visa. Jag förstår inte att människor som arbetar som polis eller väktare inte kan se på saker från en jämnställd nivå, utan allt de ser är ju från deras nivå, som är så mycket högre än vi vanliga människor. De kan ta till vilka medel de egentligen vill och sedan skylla på att ungdomarna gjorde det här, eller gjorde det där. Fyfan.

En annan sak som jag har tänkt på är att det alltid är killar som råkar ut för auktoritetens missbruk av makt. När jag hörde att en av oss vart utslängd för att han inte hade några skor så gick jag direkt till en vakt och frågade vad fan det var som stod på. Jag var arg. Han sa att det var för att personen i fråga hade vägrat att sätta på sig skor som de hade att erbjda honom och att det var för att han inte skulle skada sig på glassplitter som fanns. Det var ju snällt av dem, en sånn jävla bullshit alltså! Jag sa, ni är ju dumma i huvudet och gick därifrån. Hade jag varit kille hade jag nog vart utslängd med huvudet först.


Visst var det här förjävligt, men jag måste ju bara säga att vi som hade tur och inte blev utslängda eller nekade att komma in hade i alla fall skitkul. Jag kände bara att jag var tvungen att ta upp det här eftersom det är vidigt gjort och det borde kunna gå att förhindra. Jag ska ta upp det i mitt nästa möte med länspolismästarens ungdomsråd.
Finns det något som någon vill att jag ska framföra eller fråga så kan ni ju skriva en kommentar.

Jag gick upp klockan nio idag, det var lite lagom jobbigt faktiskt men jag slapp bakfyllan i alla fall.
Anledningen till detta självplågeri var för att jag skulle åka till Tibble, i Täby, 51 minuters restid, för att gå på deras festival. Det var kul, roliga band.

Apropå festivalen och min skiva igår så tog jag en massa foton. Jag kommer att skriva ett mer utförligt inlägg om dessa lite senare, när huvudet fungerar som det ska.

Jag vet inte var jag vill bli när jag blir stor, eller nu är jag ju redan "stor", men när jag blir äldre. Det finns så mycket jag vill göra, så mycket att se, så många platser att utforska, så många människor att träffa och så vidare.. Men nu vet jag vad jag ska bli när jag blir gammal, och det känns så himmla skönt att veta vad man har att sträva efter. Det känns som att framtiden är lagd, jag behöver inte oroa mig längre.

Idag kom min käre storebror och hans kompis på besök. Det var jättemysigt. Det var faktisk jättelänge sen jag träffade honom eftersom han för lite mindre än ett år sedan flyttade till Grimsta med sin tjej. Men nu, några dagar innan min student så flyttar som tillbaka till en lägenhet i Bagarmossen som de köpt. Så det är hos dem jag tänkte ha min mottagning på dagen D.
Han körde hit med vår nya gemensamma bil som jag nu såg för första gången. Det är riktigt grym, och röd. Sen vet jag ju i för sig inte hur mycket jag kommer att få köra den men den är i alla fall en tredjedels min.

Det var i alla fall riktigt kul att se dem igen och det lär ju bli mer av det framåt sommaren. Om inte jag själv flyttar till Odenplan. Det beror på om jag lyckas skaffa mig ett jobb eller inte. Men eventuellt så kommer jag få ett sommarjobb som byggare, om min broders kompis frågar snällt. Det bli hur som helst nice!
Det här kommer att bli en supersommar!

Klockan är 8.37 men egentligen behöver jag inte gå upp förrän om typ två timmar, men jag har något väldigt viktigt att göra. Jag ska utsätta mig för kanske det mest smärtsamma man kan tänka dig, efter att föda barn antar jag då. Jag vet egentligen inte varför, fick en manisk tanke och nu är det oundvikligt. Jag är rädd, skräcklagen. Men jag är inte den som backar ur.

Igår pratade jag med min käre kusin i telefon och vi började prata om det här med tatueringar. Nu har vi sagt att vi ska göra det innan vi drar till Spanien, jag är på. Mest för att motivet är så jäkla klockrent. Men det säger jag inte vad det är för något. Eller jo, vi ska tatuera om en stor dödskalle på vänster överarm med varandras namnteckningar som ska skymtas bland alla detajer. Nej okej, nu ljög jag.  Men tatuera mig ska jag köra, fast inte på ett ställe det kommer att synnas.

Frågan är bara varför allt ska göra så ont här i livet?

Idag när jag satt på fotolektionen hade mina vänner en konversation om huruvida deras humör påverkas av studenttiden eller inte. Det hade de, på samma sätt som mitt. Både killarnas och tjejernas. Nu känner jag mig normal igen.

Jag har nyligen avslutat världens diskussion med min man. Fan, vi har varit gifta i två dagar nu och redan har saker som har tendenser i att sluta som problem tagits upp. Men det kanske är bra, kanske inte. Vad vet jag? Jag har ingen aning. Men det känns bra nu och det är väl huvudsaken. Hade vi bott närmare varandra hade vi haft försoningssex vid det här laget, inte för att vi skiljdes åt som vänner, men för sakens skull. Pappa, jag vet vad som gäller. Men nu ska jag gå och lägga mig och sova istället, för jag är trött och imorgon har jag mycket att stå i, som vanligt.

Jag är chockad över hur mitt humör går upp och ner hela tiden nuförtiden, och nej jag är inte i det perioden då den vanligtvis gör det. Jag vet inte riktigt vad det är som ligger till grund för det, men jag antar som jag tidigare sagt att det är att studenten närmar sig med rasande fart. Men tänk hur det är nu, och tänkt hur det kommer at bli om typ tre veckor. Idag övade vi på Seasons of Love på kören och jag sjöng mitt solo. Det är verkligen dags snart. SHIT alltså! Idag har jag verkligen varit glad, provet gick väl, gjorde några fotouppgifter som skulle göras och redigerade lite bilder för skojs skull, dagen var i stort sätt chill..

Men det är just det härmed humöret som har bivit lite annorlunda, eller inte humöret, men jag har blivit så känslig. Känslig både fysikt och psykiskt. Jag har sårt att slappa av, jag får typ ondare när jag slår mig och kan lätt börja gråta när något är jobbigt. Men jag tror att det här bara är en period nu, och jag är ganska säker på att jag inte är ensam... eller?

Nu sitter jag i fotosalen och redigerar foton på mig själv som min klasskompis Oriana tog igår. Vissa vart riktigt bra, andra mindre bra. Men det var kul i alla fall. Jag sitter här och känner någon sorts frid i kroppen, men samtidigt känns det inte som att det är tillåtet att känna såhär.
Idag skrev jag nationella provet i matte, jag vill ju inte säga att det gick bra, men jag tror inte att det gick så dåligt heller. Jag är i alla fall glad att det är över, oavsett resultat. I värsta fall så får jag göra ett prov till nästa vecka.
Idag har vi typ inga lektioner heller, eller jag har kör om en timme och 40 minuter. Det ska bli kul.
Ikväll tänkte jag bara mysa, jag orkar inte göra något annat och sen vill jag också vara utvilad inför imorgon då ISIS ska uppträda på ett bröllop...

Jag är så glad. Idag var första gången på väldigt länge jag satte på musik och övade på mina koreografier och bara dansade. Det betyder att min dansmotivation äntligen är tillbaka. Jag känner mig mer än motiverad, jag har abstinens. Jag vill bara dansa, hela tiden, överallt. Jag vill utvecklas nu! Det är verkligen sorgligt att det bara är en vecka kvar på dansterminen innan sommarn.

Det här är bilder från tidigare elevshower, från egna uppträdanden och från när dansgruppen ISIS var i Uppsala och showade. Och jag vet att collaget är skitfult!

Jag tänkte börja skriva lite mer om andra än om mig själv tror jag, och varför inte börja med någon som står en nära. Idag tänkte jag tala om min lillebror Albin. Han är ett år, tio månader och femton dagar yngre än mig och jag har alltid känt ett stort ansvar att skydda honom. När vi var små var det inte okej att skälla på honom, om han inte bråkade med mig först, något som vi alltid har gjort i alla tider. Men även nu när vi har blivit äldre tar jag honom alltid i försvar. Om han och jag bråkar och någon börjar skälla på honom, så slutar det ofta med att jag och min bror blir ett lag mot den som lägger sig i. Ett lag som jag leder för jag är ganska bra på att knäcka folk som bråkar med mig. Men nu handlar inte det här inägget om vad jag är bra på, utan om min lillebror.
      En kanske negativ sak med att känna ansvar för honom är att jag ger honom mina pengar, fast jag vet att han har. Ska han på bio ser jag till att han har pengar till godis och vill han köpa läsk sticker jag till honom en tjuga osv. Sen har jag fått för mig att jag ska köpa kläder till honom också, men det gör väl inget för det är ju sånt som jag ändå lånar av honom sen.

En sak som är bra är att man alltid har någon att retas med när man känner för det. Men det slutar ofta i bråk och nu när han är över 180 centimeter lång och jag är mina dryga 157 så kan han lätt få övertaget, men det får han nästan aldrig i för sig.  När han inte är på sitt bitchiga humör, då jag önskar att jag slapp se honom, så är han världens sötaste. Idag till exempel kom han hem, det var första gången jag såg honom på nästan en vecka. Han kom in och tittade på när jag lekte i Photoshop och då frågar han om jag vill ha det senaste Phototshop och självfallet ville jag det eftersom mitt är gammalt och skruttigt. Han fixade något men ska väl fixa resten imorgon.

För en gång skull kommer jag att skriva att jag inte har pluggat fast det är sista dagen att plugga på. Precis efter det här inlägget kommer jag att sätta mig i köket och stenhårt plugga matematik. Det kommer vara asjobbigt eftersom jag ska gå igenom hela boken på nytt inför det sista matteprovet jag någonsin, ja ni läste rätt, någonsin, behöver göra. Om jag inte får för mig att läsa det senare i livet, men det tvekar jag skarpt på. Hur som helst så ska jag återigen behöva försöka förstå det här med logaritmer, och hur ska det gå när jag inte har någon som hjälper mig? Förut gillade jag matte, nu gillar jag det inte alls. Förutom när det går bra.

Det får i alla fall gå som det går, men jag ville bara bevisa att jag faktiskt pluggar också. Och nu är jag ute i, okej relativt god tid, eftersom provet inte är förrän på fredag. Men imorgon ska jag på skiva och på torsdag ska jag träna så nu när jag tänker efter så kanske det är lite sent att börja. Jaja, nu ska jag inte slösa dyrbar tid här.

Visst är det jobbigt att städa och hålla snyggt hela tiden? Jag är väl kanske inte ett praktexempel, i alla fall inte när det kommer till mitt eget lilla rum. Det ligger lite kläder här och en massa andra saker där. I mitt rum, som typ är 2,5 x 3,5 meter eller något, så gör det en stor skillnad om ytan är halt täckt med kläder, väskor, skor och andra viktiga saker. Men det var inte det jag ville komma till, utan när man städar kan man komma att hitta saker som är jättegamla, och då menar jag inte ruttna äpplen eller liknande, utan till exempel en skarf man glöm man ägde osv. Men sen kan man hitta andra saker, och idag när jag städade hittade jag ett kuvert med femhundra kronor i. Det var pengar jag inte visste att jag hade så jag känner mig femhundra kronor rikare i alla fall. Jag ska städa lite oftare!

Nu måste jag dammsuga och sånt tråkigt också, men jag vill bara klargöra för er som tror att jag lever i ett bombnedslag, att så är verkligen inte fallet. Det är kul att överdriva ibland.

Okej, jag har typ lagt ner ganska lång tid på det senste inlägget, men sen kom jag på (eller det var min kusin) att texten ser annorlunda ut på olika datorer. Jag har misslyckats, nu ska jag gå och skära mig.

Eller jag kan ju inte rå för att era datorer inte är ligger på samma nivå som min.

Idag var jag inne i staden och sen åkte jag hem till min sjuka mor för att dela en pizza med henne. Det var typ himmelskt gott. Men det jag hade tänkt berätta i detta inlägg handlar om inte pizzans utsökthet utan om vad jag gjorde i den stora staden, även ifall min beskrivning av pizzan skulle vara briljant och få alla munnar att vattnas.

Hur som helst åkte jag till staden för att äta glass med min blivande make. Det var kul, eftersom jag inte hunnit att äta glass tidigare detta år.. För er som undrar vad jag valde så åt jag en mjukglass, eller jag åt typ halva glassen och slängde resten. Efter glassen gick vi på en lång promenad runt om i staden. Vet inte vart vi gick men det var riktigt mysigt. Långt in i staden, eller okej, ungefär vid Riddarholmen, hittade vi en liten flotte som låg flytandes i vattnet. Ingen, trots misstankar om tillträde förbjudet, kom och sa till oss att gå bort. Vi lekte att jag var Sjöfararen Xuio, han var min slav och flotten var mitt fartyg. Nej det gjorde vi ju inte, men satt och njöt av solen gjorde vi i alla fall. Sen gick vi lite till. Eller mycket. Sen skiljdes vi åt. Nästa gång vi ses är det på vår bröllopsdag.