Anger management

Det känns som att jag redan har uträttat en hel del.. Men sen när jag tänker efter är det ingenting. Jag har gjort små detaljer av helheten. Vilket i för sig kan vara bra.

Jag har pratat böcker med mamma
Gått över till min bror och hans tjej, lämnat träningsbollen samt lånat en rullväska.
Packat väskan och insett att jag faktiskt behövde låna en större väska.
Pratat ihop mig med min kusin Karolina om resan till Dalarö.

Nu är det bara.... få se... juste, jag måste städa och packa.


Tillbaka på ruta ett alltså.

Glömde säga några saker i tidigare inlägg...

Promenaden gick på en och en halv timme, ungefär.
Det var inga sköna promenadskor jag hade på fötterna.
Nej, det var öppna sandaler.

Jag har nu badat, och jag får inte bort all smuts under fossingarna.
Det värker också. Nu ska jag på fest.
Det blir ett annat äventyr.

ps. Jag har varken städat eller packat.

Igår hämtade som sagt jag och Alex trion i Skavsta. Inatt fick Felix ett sms om att jag glömt min mobil och mitt SL-kort i hans bil. Klantigt. Idag bestämde jag mig då för att vandra de tre roslagsbanestationerna till Ensta för att hämta dessa förlorade ting. Vid 16 började min färd. Den första etappen färdades jag i trevliga villaområden. Solen sken och efter ett tag tog jag av mig linnet och gick i mina små shorts och in bikini. Ingen brydde sig. Efter nästan en halvtimme kommer jag fram till Täby kyrkby, vilket blir starten på nästa etapp.

Under denna tid vandrade jag vid stora fält, hästhagar och buskig skog. Här började jag även få ont i ena fotsulan, men jag fortsatte bara att gå. Efter en lång, lång tid kom jag till skog och valde att gå in i den flr att gena. Tillslut kommer jag fram till stängsel och tvingas gå utåt, mot spåret. Det slutade med att jag gick sista biten på etappen mot Visinge, på spåret. Allt annat hade tagit för lång tid. När jag kom fram till stationen satt två killar och glodde, som om jag var någon kriminell eller något. Eller så var det för att jag hade bikini.

Men nu började tredje och sista etappen mor Ensta. Det var en trevlig skogsvandring som inte alls tog lång tid, snart hittade jag vägen hem till familjen Law och där möttes jag av två glada föräldrar. Egentligen tror jag att de tyckte att jag var konstig. Men jag fick i alla fall min saker, och kunde fortsätta min resa hem kommunalt.

När jag tog mig en vända inne i stan tidigare idag slog en tanke mig. Jag har länge velat ha ett rött läppstift, men jag är ganska kräsen och när jag en dag faktiskt hade hittat det jag ville ha, så var det slut. Typiskt. Men idag så köpte jag ett, och jag är supernöjd. 
.

Ja, jag var full igår, vilket jag tydligen hade lyckats göra ett inlägg om.
Jag har några fragment av ett minne.

Hur som, jag var hemma hos Alex, som fyllde tjugo år i onsdags. Han hade en liten bjudning kan man väl kalla det. Nej okej, det var en fest och det var riktigt party måste jag medge. Eftersom jag inte kunde ta mig hem, då Roslagsbanan slutat gå, så sov jag över. De hade en säng på balkongen som jag okuperade. Coolt.

När jag vaknade imorse var jag så oerhört rastlös, så jag städade upp alla spår av festandet. Sen åkte jag hemåt, men bestämde mig för att gå från Östra station till centralen. Sagt och gjort. Jag shoppade lite på vägen också.

Nu är jag hemma, jag har inte ätit något sen igår och jag luktar illa och har inte borstat tänderna än. Men jag är inte bakis i alla fall, och det är vad som räknas. Eller?  

Hej, jag är full. Ni anar inte hur många gånger jag har fått skriva om detta inlägg.. Puss. Inget nytt......

Gårdagens framträdande var kanske inte mycket att hänga i julgranen, men det var kul och det var ändå ganska mycket människor som kollade. Skumma människor.

Sen följde jag med min vän Malva och hennes kille till söder. Vi hyrde film som vi kollade på i hennes tillfälliga hem. Hennes riktiga hem renoveras för det rör sig sakta och de ha tydligen hittat en brunn från 1300-talet under huset. Tänkte på The Ring.

Vi såg i alla fall Frontier(s).
Sinnessjuk film.
Totalt värd.
Totalt splatter.
Inget för känsliga ögon om vi säger så.

Sen sov Felix hos mig. Idag åker han till Tyskland.
De sjuka människorna i filmen kom därifrån.
Hoppas han inte dör.

På vägen hem från mannen i Kragstalund gick jag in på ICA. Jag var i ett stort behov av nya rakblad. Mina armhålor ser typ sönderskurna ut. Eller nej okej, men mina rakblad var grymt slappa. De hade inte Venus, så jag köpte någon annan skit. Och ja, skit var det, för de passar inte till min hyvel. Jag får alltså göra allt manuellt eller hur man ska lägga fram det. Oerhört lyckat!

Nu har jag bokat biljetter till Gotland. Det blir jag och min vän Adam som drar. En ganska kort visit, men i alla fall. Det här kommer att bli grymt kul! Jag har lånat pappas tält. Fast jag tror inte att det kommer att komma till användning. Det är liksom bara en natt det egentligen handlar om. Fast eventuellt tänker jag stanna kvar i två dagar till. Tänkte eventuellt hälsa på en familj som bor där, eller har landställe där. Vi får se. Tar det som det kommer.

Avgång mot Visby imorgon; 18/7 klockan 12.50
Hemfärd mot Nynäshamn; 20/7 klockan 3.30

Total kostad: 968 kronor, tur&retur för två personer.

Jag kanske gör en impulsgrej imorgon, men jag vet inte om jag vill/bör/ska.
Det är jobbigt.

Min vän Virre frågade mig om jag ville köra ner till Gotland imorgon. Det är ju Stockholmsvecka. Det vore kul, men just nu är jag som sagt trött och har ont i huvudet. Sen vet jag inte heller om jag bör i ekonomiska frågor. Jag har ingen som helst aning om någonting.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till, vi får se vad som sker. Men jag måste bestämma mig inom tio minuter.
Fan fan fan.

När jag skulle till jobbet, ja städningen, så vart jag hämtad av min far och hans fru. Det är liksom på vägen så whatthefuck liksom, jag klagar inte. Fast jag gillar att åka kommunalt, då kan jag läsa. Nu har jag förresten läst ut min fjärde bok och börjat på en ny. Då menar jag min fjärde på två månader. Men inget av det här hör till saken.

De har i alla fall en hund, en boxerbebis på fem månader. Ni kanske kommer ihåg mitt inlägg om besten. Ja det är han i alla fall, Turbo.

Han satt med i bilen och skulle joina oss på jobbet. Rätt var det var så la hundjäkeln en långdragen och väl ljudlig prutt. Det är väl inget fel med det egentligen, alla släpper sig ju. Men grejen är den att hans pruttar luktar så jävla illa, och saken blir det ju inte bättre av att man sitter fast i en bil. Han är så söt den där krabaten.

Men nu kommer vi till slutklämmen.

På vägen hem satt vi åter i bilen och plötsligt börjar det lukta igen. Pappa och Marina skyllde direkt på den stackars lilla oskyldiga voven.
Men bara så att ni vet... det var jag som la den.

Jag är inte jätteteknisk. Men om man jämför mig med min mamma så är jag fan Einstein. Hon har, som tidigare nämnt, köpt en laptop. Hon äger även en halvdålig digitalkamera och ikväll tänkte hon, för första gången, ladda in sina bilder i sin dator. Hon ber mig att hjälpa, men så fort jag lägger vantarna på dator utbrister hon:
"Men jag måste ju lära mig någon gång".
"Visst, jag visar dig" svarar jag. Snart låg  bilderna i en liten mapp på datorn.
"Nu kan du ju radera alla bilderna från kameran så att du kan fota nya" säger jag.
"Men hur gör jag det?"
"Du letar upp raderarknappen"

Efter några minuter...
"Fan, ska jag behöva sitta här och radera alla en efter en?"
"Nej klicka på radera alla-knappen"
"Jaha"

Efter ytterligare några sekunder...
"Men förut kunde man radera alla från datorn"
"Ja, men gör det då istället, det går lite bra"

Efter ett tag hör jag ett och ett annat "fan" och sen kommer klickljud efter klickljud och jag antar att hon sitter och raderar alla bilder för hand nu.

Precis i denna stund....
"Jag fattar inte det här Emily, jag förstår inte bruksen, du får komma och hjäpa mig."

Bara för att fortsätta i samma spår så vill jag bara säga en annan sak som vi pratade om som bara gör mig arg, eller besviken.. Jag vet inte.

Det är i alla fall när vissa människor sätter käppar i hjulet för andra, eller i alla fall göra saker och ting svårare bara för att de själva har avvikande åsikter. Nu tänker jag på det här med flytten till Spanien. Jag tänker inte nämna några namn, men jag och min kusin har alltså planerat denna flytt i säkert fem års tid. Det har varit vårt ljus, vårt bränsle för att klara vardagen när skolan varit som jobbigast. Vi hade redan fixat ett ställe där vi skulle bo, vi hade tänkt jobba ihop pengar hemma innan flytten, så att vi hade ett startkapital när vi kom ner.

Nu, ungefär ett halvår innan flytten så kan allting med boendet skita sig bara för att en person inte tycker att det är en så bra idé. Personen håller i trådarna och vi kan inget göra. Sånt suger och jag blir förbannad. Varför sätta käppar i hjulet för två ungdomar som har hela livet på sig att plugga och skapa karriär? Varför vara den som dödar drömmar, bara för att man kan och inte tycker samma sak?

Men guess what! Det är inget som kommer att stoppa oss. Igår låg jag och min kusin och pratade om det. Vi kom fram till att ovasett om vi får detta boende eller ej, så kommer vi att åka. Även om vi så ska leva som prinsessor eller som drönare. Kalla mig rebell eller vad ni vill, men jag kan inte låta något som jag längtat så länge efter sopas under mattan och försvinna bara sådär.
Åhnej, jag åker!

Även jag, gott folk, kommer att göra någon nytta för samhället. Som ni inte tidigare kan ha missat så ska jag ju ta över världen, allt kommer att bli bra. Men nu syftar jag lite mer på ett medmänskligt sätt. Jag, Emily Anger Bergström, ska bli blodgivare. Igår var jag och lämnade tester för att försäkra mig, och alla som ska få mitt blod, att jag inte bär på någon smittsam sjukdom o.s.v.

Det känns bra att kunna göra något för någon annan, och jag tycker att alla som kan och får borde göra det. Men å andra sidan, nålen är ju inte nådig så jag förstår de som inte vill. Jag kommer att vara så rädd, o så rädd..

Datorn funger som den ska nu. Typ.

Det känns som att jag ska gå under nu. Eller inte just nu men snart. Jag har en känsla av att jag redan har gjort allt som behövs och kan göras och nu vet jag inte vad jag ska fylla min vardag med. Jag har ikväll suttit och skrivit ett cv som ska skickas in till typ vad som helst så fort jag kommer hem. Allt förutom telemarketing går förtillfället bra. Fan fan fan. De senaste dagara har jag begett mig in till stan. I min ensamhet eller i sällskap, det spelar ingen roll. Men grejen är att varje gång löper risken att jag blir galen och storshoppar, vilket jag för tillfället inte bör göra efter som tågtrippen kommer närmare.

Är det någon som kan komma med lite roliga idéer till vad man kan sysselsätta sig med under dagarna?

Jag känner att jag är mogen att flytta ut ur mitt hem här med min mor och min lillebror. Detta beror inte på att jag är trött på dem, även om så är fallet ibland. Nej, jag känner att det nog skulle kunna vara min grej att flytta. Men först och främst, skaffa jobb! Hur som helst, jag har varit ensam denna morgon och jag känner mig typ glad och fri. Lyssnar på musik och göra mig redo för dagen. Jag kan möta vad som helst trot jag.

Att bo enam skrämmer inte mig längre, om det inte är i ett hus ute i skogen. Men jag tror att jag och en halvliten lägenhet skulle te sig ganska bra ihop. Sen tror jag inte att jag skulle ha något problem med att bo ihop med någon heller. Vilket kanske i denna ålder vore bäst då man kan dela på hyran.
Jag är redo.

Jag har glömt att nämna. Jag ska tatuera mig. As a matter of fact så kommer detta antagligen att ske redan imorgon. Jag och min kusin ska göra en likadan, men vad det kommer att bli är en hemlighet. Jag är ganska splittrad när det kommer till kritan. Jag vill inte förstöra min kropp med tatueringar och piercings, men det är något som säger åt mig att göra det.
Jag skulle kunna göra en för och emot lista med hundra saker vardera, men det orkar jag inte. Nu ska jag sova, imorgon ska jag vålla mig själv smärta. God natt

En sak jag tänkte på var att denna lilla vitaminbomb tycktes styrka påståendet  döm inte hunden efter pälsen eller döm inte boken efter dess omslag.
Det såg bokstavligen ut som diarré. Men gott var det!