Nu har jag precis tillagat och företärt mat som jag lagat till mor på morsdag.
Nu bär det av till vännerna på fältet igen, och kvällen börjar komma in. Eftermiddagssolen är stekhet, men eftersom jag ska iväg och bada senare så måste jag packa med mig lite varmare kläder.

Uppdatering kommer inatt antar jag.
Love ya'll

Nu känns det bättre i sinnet. Jag har ett inplanerat årligt natt-nakenbad med min kära vän Emilie och morfar är här och fixar min punkterade cykel. Nu kommer jag kunna cykla hela sommaren, och jag älskar att cykla!

Tänk vad små saker kan göra en nedstämd människa glad.

Alltså, sen den där drömmen har jag en obehaglig och jobbig känsla i kroppen. Och tillråga på det så får det mig att känna mig ensam. Det här är ju inte bra, mina neurotiska tankar. Men det är väl bara att inse att det bara är dåliga tankar som är här och förpestar mitt sinne. En underbar person sa en gång att vi känner vad vi tänker.

Så jag ska försöka fokusera på allt de bra som händer idag.

- Det är morsdag. Efter som jag inte hittade några liljekonvaljer tänkte jag göra frukost till min mor innan vi beger oss till Kärrtorp för att fira dagen med två äldre generationer.

- KOMPIS Rosaline fyller sina tjugo år. Så efter besöket hos min gammelmormor kilar jag ner till Kärrtorpsfältet där jag kommer att sitta i timmar tillsammans med glada vänner som jag ännu inte har träffat sen jag åkte i februari.

Så grattis allt mammor och grattis kompis!
Sen skulle jag vilja säga grattis på morsdag till Marina också.


Så som ni ser kommer det även idag att bli en grymt bra dag, för gårdagen var helt underbar med festival, vänner och utgång. Jag vet inte vad det är, det känns bara som att jag behöver något slags bevis för att saker ordnar sig tillslut.

Innan jag får för mig att göra något annat ska jag kila ner till dungen här nedanför för att se om jag hittar lite liljekonvaljer som min mamma tycker så mycket.

Jag vaknade precis upp ut en mardröm… Så nu ligger jag här och är kallsvettig och nojig. Det var egentligen ingen läskig dröm men var inte kul att drömma, så nojig är jag fortfarande.

Jag kom precis hem efter min invigningstur på Systemboloaget. Vuxenpoäng.
Nu bär det av till festivalen, med lite alkohol på skolgården.

Idag fick jag åter lite kärlek till Sverige. Pappa och Marina och Turbo och jag åkte med båten in till stan där de droppade av mig på Söder. Alltså det är ju för vackert.

Hemm igen. Dansen gick super bra trots att pulsen var något utöver det vanliga!
Nu ska jag packa, om några minuter kommer min far och hämtar upp mig. Då beger jag mig ut till skärgården för en kväll. Men imorgon är det festival på Kärrtorps gymnasium och självklart måste jag dit. Jag kommer nog få se en å en annan välbekant och saknad. På kvällen är det utgång för första riktiga gången sen jag var i London under Halloween. Det känns som att jag inte vet hur man gör längre.

Nej, packa var det.

Jag ska precis bege mig till Kärrtorp för att, antagligen för sista gången, uppträda på Kärrtorps gymnasium. Det ska bli riktigt kul, men mitt hjärta går i 180, antagligen för att jag verkligen inte har dansat på ett halvår. Härom dagen tänkte jag att jag skulle äva lite, men eftertjugo minuter var jag tvungen att avbryta för att jag ville spy efter alla piruetter. Eh ja, så än en gång, det här blir kul!

Jag hade ritat en bild för att illustrera hur jag kände för några timmar sen. Sen hakade datorn upp sig, och bilden försvann i samma veva jag startade om datorn. Jag gillade bilden och nu får ni aldrig se den. Synd!

På en halv minut denna morgon vändes mitt liv lite upp och ner och hela dagen har varit ett enda stort gråt egentligen. Alla framtidsplaner gick i kras och mer förödande konsekvenser därefter. Men just i denna sekund mår jag bra.

Och jetlagen är borta, jag har bara valt att inte sova än.

Idag fick mitt liv en vändning och jag har ingen aning om hur något blir längre. Men Miami blir det inte. Jag vet inte vad för dåligt jag kan ha gjort för att få förtjäna det här, eller om det är tänkt att bli till det bättre. I så fall kan jag väl få veta det nu, för det är kanske lite mer än vad jag klarar av.


Jag är ledsen, rädd och ensam och jag vet inte om ni ens kan förstå.
Om det finns något som styr, så kan jag snälla behöva lite hjälp nu.

Jag är så trött på att få höra negativa saker om de saker som jag vill göra. I detta fall valet av att plugga i USA. Skolan jag vill utbilda mig på kommer att kosta cirka 340 000 kronor för en tvåårig utbildning. Att det är väldigt mycket pengar är jag fullt medveten om, så de som försöker få mig att inse det kan sluta med en gång. Jag vet redan!

Och när jag nu äntligen har kommit fram till vad jag vill göra av mitt liv, så ska jag först ifrågasättas ett antal gånger, så "att jag inte gör fel val". Fattar ni inte att ni har ett alldeles för stort inflytande på mig att ni får mig att tvivla? Visst, jag kan få en liknande utbildning billigare här i Sverige, men det är inte vad jag vill. Jag är trött på inflytandet och som den tjugoåring är vill jag nu kunna styra mitt eget liv helt och hållet, utan att behöva ha ett svidande samvete hela tiden. Jag väljer att studera i USA för att jag vill, så snälla, give me a break!

Att jag blir erbjuden hjälp och stöd är jag oerhört tacksam för, men när det sen kommer till kritan så ska jag behöva känna som att jag bara slänger bort pengar bara för att kunna få vara i USA tillsammans med min pojkvän. Om ni tror att det är vad det hela handlar om så vet jag helt ärligt inte vad jag ska säga. Men visst, han har en liten betydan, men jag tror att ni tror att han är hela orsaken. Och tror ni det så får jag tacka nej till hjälpen och söka lån. Svårare än då är det inte. För jag vill inte behöva känna skuld och tvivel för att någon känner att hjälpen som jag tillges inte är helhjärtat. Så låt mig ta ett lån och hjälp mig så mycket ni vill efter det, för jag orkar inte med att försöka övertyga någon längre.

Alltså är det här och nu jag sätter ner foten. Det räcker nu. Jag behöver inte mer ifrågasättande och negativitet, det här är mitt liv och mitt val. Jag har liksom redan bestämt mig, så förpesta inte mitt huvud mer. Jag vill att ni ska vara delaktiga i mitt liv, men inte om ni ska agera som kritiker. Jag vet att det är er roll att skydda mig, men allt jag frågar om är lite stöd och några positiva ord. Resten klarar jag själv. Men det verkar vara lite för mycket begärt. Och som sagt... jag vet att det är mycket pengar det handlar om. Men var det inte ni som sa att jag kan göra precis vad jag vill och att jag kommer att lyckas här i livet?

När jag åt frukost tidigare idag satt jag och tänkte på hur mycket eller, i detta fall, lite jag har sovit de senaste dagarna. Jag kom fram till att under de senaste fem nätterna har jag sovit cirka 15 timmar. Ungefär tre timmar per natt alltså.

eh!

Så hur lång tid tar det här med att dagsrythmen bli normal igen?
Jag har ett tungt huvud och behöver lite vila, men nej nej. Och nu är klockan efter tuppen också. Jag känner att jag måste vara lite effektiv och ta hand om en del saker som måste tas hand om inom innan jag far iväg västerut igen. Igår rensade jag kläder i stora mängder. Fyra papperspåsar står i hallen och väntar på omplacering. Idag ska jag nog se om jag kan få lite jobbtider på Taco bar igen. Sen ska jag ringa en vän och se om vi kan mötas. Och jag måste träna och öva dans för på fredag ska jag uppträda på gamla hederliga Kärrtorps gymnasium. Jag har inte dansat sen i början av december, så I really do need to practice.

Annars så får vi se.

Jetlagen kickade in lite igen, så nu är jag vaken efter någon timmes sömn.
Framsteg, right?

Nu är jag nyvaken. Sex timmar är ju inte så pjåkigt i alla fall.
Nu är jag hungrigare än någonsin och jag hade glömt hur det var att vara svettig när man vaknar. Jag har verkligen lärt mig att sova med ett lakan och en kropp med ett vidöppet fönster om nätterna. Det ger en perfekt värme. På tal om värme så ligger och jag försöker, genom mina persienner, att avgör vad det är för väder i Sverige idag.

Inte än.

Det brukar hjälpa att ligga och stirra i taket.
Och om inte detta nu har hjälpt, vad gör jag då?
Och det är för varmt också.
Och jag är van att sova med någon.
Och jag har för många tankar.
Och jag är hungrig.

Nu ger jag det här ett försök till, sen ger jag upp och får fasiken hålla mig vaken i sexton timmar till. Då måste det nästan vara koma-varning.

Klockan är 3.42, och fortfarande inget täcken på trötthet. Det börjar ljusna ute också.
Jag kanske i alla fall ska försöka att sova.

På snart tre dygn har jag sovit en sådär sju timmar kanske. Och nu är jag inte det minsta trött. För mig är klockan bara fem på eftermidagen liksom. Men huvudsaken är ju att jag kliver upp imorgonbitti och sätter dygnet på sin plats. Just nu är jag för upptagen med att prata med min kusin i London, och det är något viktigare än sömn just nu.

Jag kanske inte längre är i Hollywood.
Men minnet av mig kommer alltid finnas kvar.

Hej jag är hemma.

0762593157 om ni vill leka.
Jag tror det är rätt nummer.

Okej, nu är det dags att gå och lägga sig i sängen. Eller tekniskt sett har vi ju legat i sängen, men vi har utbytt massage-erfarenheter med varandra. Ni har rätt att vara avundsjuka. Själv räknar jag bara timmar. Tretton timmar. Det suger, men visst det ska bli skönt att se er där hemma. Det är bara väldigt emotionellt här just nu så jag kan inte se det positiva med att åka än.

Det blir riktigt jobbigt imorgon, jag känner det redan nu.
Nu ska jag krypa ner i sängen tillsammans med min man.
Vi ska vara vakna tills vi inte kan hålla ögonlocken uppe.

Idag är min sista heldag här. Det är ganska tufft.
Jag har ingen inspiration just nu.

Jag kom precs hem från vad jag tror blir min sista "handla mat"-runda.
Nu ska jag gå över till min vän Vanessa för att säga hejdå också.
Det blir bara roligare och roligare...

Om lite drygt två dygn och fyra timmar går min buss härifrån.
Denna dag startade superduperbra och ser ut att bli på fortsatt sätt.
Mer om det sen, för min man väntar på mig i duschen.

Muffinsen vart bakade, efter att jag och min man var tvungna att gå till affären för att köpa fler bullformar. Jag har inte smakat än, men jag tror de blev goda. Det var ju jag som stod för smeten.

Sen klockan 11.45 imorse har jag varit ute och gått. Jag gick en runda i några affärer och fick tag i ett par nya hörlurar till min iPod (de andra började glappa för några dagar sen) från Virgin Mega Store och en BH från Urban Outfitters. Bägge på rea, precis som jag vill ha det.

Nu är klockan fyra och jag kom precis innanför dörren efter en lunch med min man och jag är ganska trött. Jag skulle vilja orka gå till gymmet idag, men vi får se. Sen har jag även träningsvärk i baksida lår från yogan i måndags samt i armarna från gårdagens viktlyft. Så kanske får min långa vandring räcka för dagen. Vi får se. Annars stannar jag hemma och bakar blåbärsmuffins med min man och tar mig ett dopp i poolen lite senare.

Idag begav jag och min oss ut på väskletarjakt. I första affären gjore jag mitt kap. För $40 fick jag tag i en väska som får min mans stora väska att verka liten. Nu har jag packat i det mesta i den och har fortfarande hur mycket plats kvar som helst. I like!

Idag bokade jag även en Shuttle bus som ska ta mig till flygplatsen på söndag.
Nu har jag bara tid till njutning. Så nu när min man gick till skolan så ska jag till affären för att införskaffa kött till middagen, och ägg och blåbär till muffins.

Sen, om cirka en timme, så vandrar jag till gymmet under tiden min man går och arbetar på sitt internship (praktik). Kanske blir det ett dopp i poolen också. Igår var första gången jag testade poolen vi har på gården. Det var himmla skönt, och verkligen underskattat!

Nästa måndag är jag inte här längre. Det är helt ofattbart. Nästa måndag har jag landat i Sverige. Tiden här har känts relativt lång, men nu när det verkligen drar ihop sig så känns det plötsligt som igår som jag tog avsked från min far tidigt på morgonen på Arlanda den 24:e februari.

Vi var precis med om en jordbävning. Det var ascoolt.
Kanske var det bara ett förskalv. Så vi får se vad som händer.

Idag var det upp med tuppen.
Min man ska faktiskt iväg och åka på fotbollsträning med ett lag som spelade när vi var iväg för att sparka lite boll förra veckan. Jag är asglad för honom. Egentligen skulle jag vilja följa med och se på, eftersom idag är min enda chans att få göra det, men så blir inte fallet. Istälet ska jag traska iväg till gymmet och köra regält hårt i ett par timmar. Och lite senare, om vädret tillåter, så beger vi oss till stranden.

När jag fyllde år fick jag tre coola t-shirts som jag tillsammans med min man tidigare valt ut under ett besök på Beverly Center. Idag åkte vi dit igen och jag åkte hem med ytterligare en cool t-shirt.

Nu sitter jag här med en stelnad ansiktsmask och jag har precis provpackat min resväska hem. Eller jag har tagit högarna som de legat i lådorna och pressat ner dem. Men trots det att jag inte packat ner riktigt allt så är jag förvånad över hur mycket som gick ner. Jag vet ju att jag måste köpa en till väska innan jag åker, eftersom alla mina väskor ytterkläder, min nessesär och nya skor får inte riktigt plats. Jag sa ju redan innan jag åkte hit att jag behövde låna en större väska..

"Den här är stor"
Jovisst, men min mans väska är ganska betydligt mycket högre.
I alla fall 20-30 centimeter. Och med tanke på hur mycket kläder jag fått ner på min "lilla" väska så är jag nästan störtsäker på att jag hade kunnat slippa köpa en till väska om jag hade fått låna en större väska. Men tack för lånet i alla fall.

Nu ska jag dra bort masken från ansiktet.
God morgon!

Det är lördag förmiddag och vi vet inte riktigt vad vi ska göra. Min man pratar med sin mor. Snart ska vi nog syssesätta oss lite. Eller det hoppas jag verkligen för det är ganska så fint väder idag.

Kom precis hem efter biokvällen tillsammans med min man och en rumskamrat.

Jag måste säga, som läsare av boken, att filmen var riktigt bra.
Det var lite händelser i slutet som förvirrade mig lite, men annars gjorde filmen boken rättivsa.

Det är i alla fall bestämt att det bli bio ikväll. Tjugo i tio.
Vi som har läst boken bör väl inte ha de största av förväntningar eftersom boken är riktigt grym. Men jag har förväntningar i alla fall. Och i värsta fall så kan jag ju bara njuta av att gå på bio en fredagskväll.


Tills dess vet jag inte, men det är varmt ute.
Synd att det är så långt till stranden då.

På tal om det så blir det ett strandenbesök på söndag.
Looking forward!

Nu ska jag möta upp min man så att vi kan köpa biobiljetter.
Tjoo.

Angående testet tänker jag kanske inte säga för mycket innan jag fått några resultat, men det jag kan säga är att jag hade kul under testet. Det kändes så bra att bli utmanad, att få använda hjärnan. Jag tyckte att det var riktigt kul att sitta där i de fyra timmar som testet tog. Tidsmässigt kändes det helt okej, men det var någon gång då det vart lite stressigt.

Det är så skönt att det är avklarat. Det var vad jag hade kvar att göra innan jag reser hem till Sverige. Den sista tiden går så himla fort. Det känns som igår jag sa att det var tre veckor kvar, och nu är det snart bara en vecka. Det är faktiskt lite jobbigt att tänka på det, så nu ska jag bara fokusera på att få ut en massa av tiden som är kvar.

Ikväll blir det nog Angels and Demons på bio. Jag älskade boken, och har en känsla av att filmen kommer vara grym den med. Så god natt till er där hemma, vi ses snart.

Nu sitter jag här och äter min gröt. Klockan är 05.42 och om 50 minuter går min buss som tar mig till en annan buss, som tar mig till stället där jag skriver mitt TOEFL test. I vanlig ordning när någonting ska ske så vaknar jag tidigare än väckarklockan. Just nu känns det ganska bra. Men ni kan väl hålla tummarna i alla fall?

Alldeles precis nyss ringde jag till någon från skolan för att ställa lite frågor. Självklart black outade jag och fick inte ur mig allt jag ville. Men ett svar som jag fick var att man ska få omkring 79 poäng av 120 på TOEFL testet jag ska skriva imorgonbitti. Det är något mer än vad jag tänkt mig och i jämförelse med 45 som det låg omkring på skolan här i LA, så är det lite jobbigt. Sen pratade jag så jäkla dålig engelska också. Jag hörde inte var hon sa och hon hade konstig brytning, så jag vart bara ännu mer nervös.

Fan, hur kommer det här gå egentligen?

Jag är ett nervvrak.
Jag vill bara ha det överstökat.
Det är lika nervöst som inför min JÖKEN tenta.
Den gick ju okej.
GAAAAH !

Det är verkligen bara en och en halv vecka kvar tills jag återvänder till Svealandet. Det känns inte som det. Jag kan nog inte ens föreställa mig det heller. Jag vet att det kommer bli grymt och att jag inte kommer att sakna det här stället sådär hejdlöst mycket, men det är ändå ganska sorgligt. Jag har liksom fått vänner här, jag kan gatorna omkring mig, jag vet hur lokaltraffiken fungerar, jag reagerar inte längre när bilarna tutar och någon gammal mexican sticker ut huvudet och skriker efter en.

Men jag ser fram emot att kunna sysselsätta mig med andra saker, att träffa alla jag saknar, att kunna gå ut efter att det blivit mörkt om kvällen, att äta annan mat än makaroner och köttfärssås (inte för att det är något fel med det).

Nu har jag vant mig med smutsiga Hollywood och kan säga att et här är inte stället jag vill bo på. Los Angeles är en bra stad, så kanske i framtiden blir det någon annan stans häromkring, det vet jag inte nu. Men det jag vet är att de lite drygt två månader jag är hemma kommer bli super. Jag tänker på det ganska ofta, och jag ser fram emot det riktigt, riktigt mycket. Just nu tror jag att det är en lagom tid att spendera hemma innan jag påbörjar kapitel två i livet. Sen, när det väl är dags att åka kommer det kanske kännas ganska bitterljuvt. Men det här är något jag vill, så mycket bättre än så kan det inte bli.

Det börjar även dra ihop sig för mig här i Hollywood. Resan är snart över och den svenska sommaren på ingång. Det är mindre än två veckor kvar nu och jag måste säga att även om jag ser fram emot att börja på min nya bana i livet så vill jag inte lämna det här stället riktigt än.


Men i alla fall. Jag har två saker kvar jag har att göra innan jag är redo att åka.

1. Skicka alla mina papper till Miami Dade College.
2. Skriva TOEFL testet.

Appropå sistnämnda punkt...

Jag är djävulskt nervös. Jag menar, mina framtidsplaner hänger på det här testet. Och testet är som nationella provet i engelska, inklusive tala-, skriva-, läsa- och lyssadelar. Skillnaden är att man gör allt på samma gång, timmar i sträck, och på akademisk nivå. Alltså, jag vet ju att jag är bra på engelska, men vafan, hur bra vet jag ju inte... Allt jag vet är att jag inte är den bästa på att skriva nationella prov. Det som trycker på nerverna ännu mer är faktumet att provet börjar klockan 8.00 och jag måste vara där en halvtimme innan. Det är även an ganska bra bit för mig att ta mig till stället, vilket jag i denna stund inte kan komma ihåg vart det låg.

Men jag kommer klara det här.
Säg någon att jag klarar det.

Imorse gick jag till gymmet där jag spenderade cirka tre timmar av min tid.
Lagom till lunch träffade jag min man som bjöd mig på libanesisk mat, vilket vi tog med oss hem. I min hungersnöd åt jag lätt som en plätt upp den gigantiska portion som låg framför ögonen. Det kändes bra. Sen gick jag och la på mig sängen och vaknade inte förrän två timmar senare. Min kropp pallade helt enkelt inte.

Nu är klockan tjugo i sju och jag har typ ont i magen. Just nu känner jag inte att jag vill äta mer ikväll. Ändå är det dags att börja tänka på att gå och handla mat så att vi faktiskt kan och ska käka mer idag. Allt kretsar kring mat. Mat, mat, mat. Sen är det långt till den billiga affären, där vi handlar pasta och bönor. Det gör det hela ännu mer jobbigt att se fram emot.

Jag tycker min blogg är tråkig.


Men jag har goda nyheter.
Jag ska skapa en helt egen hemsida, där jag kommer att ha en ny och bättre blogg.
Den kan ni nog förvänta er att se i höst.

Men fortsätt läsa, för det kan ju bli bättre här också.

Jag har en vana att vakna halv tio varje morgon, oavsett vilken tid jag somnar. Min man sover fortfarande och jag håller på att hitta och jämföra lägenheter i Miami.

Idag ska jag och min man ut på picknick. Igår var vi och köpte långfrallor och pålägg och så bakade vi blåbärsmuffins igen. Betydligt mycket snyggare denna gång vill jag påstå, och oo så goda.

Igår begav vi oss ut på en field trip för att hitta någonstan där vi kunde sparka lite boll. Grejen med alla få parker det finns här är att man inte får utöva sporten fotboll, och alla sportarenor är stängda för allmänheten. Så vi gick då en två timmars lång promenad.

Det var då vi kom på att gå till en fotbollsplan som ligger typ en och en halv timmes gångväg bort. Och förra veckan frågade jag om vi skulle göra en liten picknick utflykt. Alltså har vi dagens aktivitet spikad. Nu väntar jag bara på att min man ska vakna.

Igårkväll gick jag och min man över till Vanessa för att hänga lite.
Jag kanske inte ska berätta om allt, men idag är huvudet lite tungt...

När jag kom fram till Santa Monica började min vandring till stranden söder ut - Venice Beach. Ni vet där Arnold hängde med muskelbergen i sina tidigare år och där Baywatch spelades in. Hur som helst, fram och tillbaka på lite drygt en och en halv timme vilket inte är så illa pinkat tycker jag.

Det var riktigt varmt, trots alla vindpustar, och det var tur att jag smörjde in mig ordentligt. Jag skulle dock behöva en kräm mot värmeutslag, för det är vad jag lyckas få när jag är ute i solen. Det kliar och jag ser brännskadad ut. Det blir ju kul att flytta till Miami där det är ännu lite varmare året om.

Så pappa, om du ser det här så har jag åkt. Jag kunde inte vänta längre. Men jag kollade på det jag skulle kolla på, och vi behöver inte bo på skolan. De hade bara räknat ut ett ungefärligt belopp. Eller det var vad jag uppfattade det som. Samma tid imorgon?

Jag flyttade morgonens träningspass fram till kvällen för att ensam bege mig på äventyr till Santa Monica. Jag tänkte att nu när det är mindre än tre veckor kvar av min vistelse här så ska jag ta det här med brännan lite mer seriöst. För ärligt talat har jag bara lyckats gå från likblek till normalfärgad. Men jag är ju duktig och smörjer in mig också.

Det är onsdag och klockan är två på natten. Jag tänkte gå upp om sju timmar så det är väl dags att sova nu. Det hade jag säkert gjort också om det inte var för att kvällen varit ganska givande för min egen del. Jag har tänkt en hel del, och kommit fram till en hel del. Jag hoppas allt blir som jag tänker att det ska bli.

Imorgon ska jag först iväg till gymmet för att köra lite cardio. Jag har tränat varje morgon den här veckan och tänker fortsätta i samma anda. Men hur som helst. Sen bär det nog av till stranden. Ett solobesök blir det antagligen också för den delen. Men jag känner att det är precis vad det är jag behöver - lite tid till enbart mig själv. Så att jag kan samla mina tankar och helt och hållet känna att jag gör saker för mig och mitt egna bästa.

Det bästa nu är ju att somna. Illa kvickt.
God morgon.

Det vart ingen bio.
Istället gick vi en snabb vända till gymmet för att avsluta våra medlemsskap. Sagt och gjort, och vi blev tvugna att betala ytterligare en månads medlemsskap, vilket inte skulle ha varit fallet.

Vad skulle vi göra sen då?
Vi gick västerut längs Sunset och gick förbi ett museum som jag, sen första veckan jag kom hit, har velat gå på. De hade en utställning om psykiatrin. Jag måste ju säga att synen på psykiatrin förändrades ganska radikalt under vistelsen på museet. Jag visste ju redan lite om den psykiatriska historien, men jag fick veta så himla mycket mer. Kanske delar jag med mig av min lärdom om någon dag, för det här måste smältas. Tills dess... håller er undan från antidepressiva medel!

Idag är det femte maj. Inte längre för er i Sverige, men här i LA är det fortfarande det. Idag är en speciell dag. Inte för mig, men för alla mexicaner och av dem kryllar det av här. Jag vet inte riktigt vad det är som händer denna dag, men jag vet att det är ett jädrans festande.

Själv har jag spenderat dagen på gymmet, framför Skype och tillsammans med min man. Klockan är inte ens fem på eftermiddagen och vi ska nu bege oss till gymmet, där det är hög tid att avskriva medlemsskapet. Senare ikväll vet jag inte vad som sker, men förslaget bio kom upp.

Det är ju Hollywood som ska vara filmstjärnornas stad. Jag har hittills sett en kändis som jag känner igen. Sen har jag ju tydligen sett några seriekändias och realityshowkändisar som min vän Vanessa känt igen, men som jag inte hade någon aning om vilka de var.

Hur som helst, den kändis jag sett, och har sett ett antal gånger, och senast idag är Mena Suvari - tjejen från American Pie, American beauti och Loser, för att nämna några filmer hon spelat i.

Det är något speciellt med söndagar.

Idag hoppade jag och min man på 2:an som åker hela Sunset Boulevard ut mot kusten. På vägen passerade vi Beverly Hills och UCLA. Det är stört hur fint det är här i Los Angeles, så fort man bara kommer utanför Hollywoods gränser.

Det tog ungefär en timme att åka ut till kusten. Magarna började då göra oss påminda om att det var lunchdags, men eftersom de matställena som finns på stranden inte tar kort, var det kört för vår del. Istället började vi promenera söderut, mot Santa Monica. Det var en trevlig promenad i perfekt värme och vi stannade även och fotade en hel del, så bilder finns i alla fall.

Väl vid Santa Monica, över en timmer senare, kan ni väl tänka er hur hungriga vi var. Så vi lyxade till det med California Pizza Kitchen där vi delade på två olika spännande pizzor.

Mätta och belåtna gick vi in i lite affärer på 3rd street och jag lyckades få med mig två nya klänningar från en butik som heter PacSun. Om jag ska bo i Miami där det är tropiskt klimat så är det ju bäst att införskaffa sig ett lager, för byxor kan man inte gå i.

Med smutsiga och trötta fötter och saltvattensbris i håret är vi nu hemma igen och dagen har varit helt fantastiskt bra. Söndagar känns liksom som vilodagar, även om det innebär långa bussresor och en heldags utflykt på stranden.

Jag har inte mycket mer att berätta än att idag har varit en skön dag.
Så jag tillägnar dagen med en skön låt. För det var länge sen.

Det tar en timme att gå och handla mat på 99 cent store och på Jons.

De senaste dagarna har varit jobbiga för mig och min omgivning, point and case - för min man. Jag har kännt mig riktigt aggressiv och har haft svårt att lägga band på mig. Jag har blivit arg för minsta lilla grej. P-ringen tror min man, och han säger att jag ska ta ut den. Aldrig säger jag. Aggressivt igen. Jag inser mitt agerande och jag blir ledsen och känner mig hemsk och vill bara dra mig undan... Ja, det är såhär det har varit sen i tisdags. Tre dagar tänker ni, men ja, tre dagar är lång tid.

Vi gick tillslut till gymmet. Och vet ni vad? Det hjälpte!
Om det är vad som hjälper mig att inte vara aggressiv och jobbig de resterande tre veckor och tre dagar jag är kvar här, så är det vad jag ska tvinga mig till att göra i princip varje dag, trots att jag kanske har blivit en hel del latare de senaste veckorna.



Men nu till rubriken.

Det finns en del andra saker som gör en glad. Två av dem sakerna är nostalgiska minnen och bilder på glada människor. Så vad jag tänker göra är att slå ihop de båda punkterna och publicera bilder på glada människor. Och det är sant som det är sagt.
Glada människor är vackra människor...

I den långa väntan på att min man ska bli redo för gymmet har jag hunnit läsa ur min bok, sovit och njutit av dessa härligheter...