Anger management

I tvåan träffade jag den här killen på en fest. Vi skämtade hela tiden, hånade varandra. På vad vi kan kalla efterfesten satt vi och höll varandra i handen. Inget annat hände. Vi bara satt där. Jag var nervös.

Han gick i min skola, i min kompis klass.
Nyår firade jag med dem och av någon konstig anledning kom vi ifrån de andra. Inte för att det gjorde mig något, jag var ju med den jag gärna var med.

Jag minns inte tiden, men jag mins platsen och jag minns hur det kändes när vi stod där i en backe vid Slussen och kysstes för första gången. Jag minns att vi båda var super fulla och att alla fulla människor som gick förbi hejade på oss. Jag minns inte hur länge vi stod där.

Jag minns när han kom hem till mig första gången. Att han hade skrivit ut en låttext som han tyckte passade för oss. Låten var What if av Coldplay, och tro mig, han fick förklara grundligt varför just den låten. Just då tyckte jag att det var lite konstigt. Nu när jag tänker på det i efterhand var det bara sött.

Jag minns när jag sov i pappas och hans frus dåvarande lägenhet i Solna. Jag bad honom komma, jag ville inte vara ensam. Jag minns att jag skyndade mig ner till Konsum för att köpa en rakhyvel så att jag inte skulle sticka honom med mina stubbiga ben. Jag minns att vi duschade tillsammans. Att vi skippade första lektionen dagen efter. Psykologi.

Jag minns hur jag tröstade honom när han var ledsen och jag minns när han tröstade mig  innan begravningen för min farbror som gått bort.

Vi var inte tillsammans länge. Jag tror att anledningen till att jag gjorde slut var för att jag var rädd för något seriöst. Rädd för att inte vara en bra flickvän. Jag menar, ni har ju precis fått veta om mina tidigare erfarenheter av killar. Jag visste helt enkelt inte hur jag skulle förhålla mig till honom. Jag visste inte hur jag kände, eftersom jag inte tillät mig själv att känna.

Han var en bra kille.
Eller han är en bra kille.
Vi är vänner.