Anger management

När jag var femton år hade jag min första riktiga pojkvän.
I månaders tid uppvaktade han mig, fick mig att känna mig speciell, önskad.

Jag minns en tidig sommardag när jag gick till hans skola. Jag var ledig från min prao och hade inget bättre för mig den dagen. Jag minns att min kompis berättade vad han hade sagt när jag kom gående mot dem på skolgården.

"Känn. Mitt hjärta dunkar. Det där är tjejen vill jag ha. En ängel"

Vi började ses på kvällarna. Tog promenader. Pratade och lärde känna varandra.
Nervositeten var alltid där.

Jag minns första kyssen.
Jag minns platsen. Hur det gick till.
Hur det kändes. Vad jag tänkte.
Sekunderna efter. Den sömnlösa natten.

Efter det var vi ett faktum. Jag hade min första pojkvän någonsin, det kändes bra. Men jag var så ung, ställde inga krav. Allt förändrades på någon vecka och ungefär en månad senare tog det slut. Han var ett svin. Var otrogen och arrogant.

En kväll började vi bråka. Jag ställde honom mot väggen, ville få veta sanningen. Sju tjejer sa han att han hade varit med. Vi hade knappt varit tillsammans i en månad. Men för mig var inte det det värsta. Utan det som kändes var när han sa att han inte brydde sig längre. Jag betydde inget längre.

Den kvällen hade jag lyckats få tag i en vodkaflaska och i min förtvivlan före jag den till munnen och vände upp och ner på flaskan. Tre femtedelar, i ett svep. Jag vet att han såg när jag gjorde det. Jag ville att han skulle se.

Jag minns inte mycket från den kvällen men jag fick höra att jag hade spytt blod och att det var han av alla människor som hjälpte min kompis att få hem mig.

Vi pratade inte på sex månader. Jag minns att jag var så krossad. Smygtittade på honom varje dag. Önskade att han tittade tillbaka. Det gjorde han aldrig. Hela tiden var jag ledsen, men jag är som jag är, och tillåter mig inte visa det.

Efter ungefär fem månader kom en gemensam vän till oss och sa att mitt ex ville ha tillbaka mig. Jag ville inte tro det, ville inte riva ner den mur jag byggt upp. Men en natt i november knackade det på mitt fönster. Det var han.

Jag minns den natten, hur vi var nere i källaren och pratade och hur lamporna släcktes. Hur bra det kändes att vara nära honom igen.

Kort därefter bestämde jag mig för att ge honom en chans till.
minns min oro för att bli krossad igen.
Jag minns allt.

En gång svin, alltid svin.