Anger management

Jag är pryd. Det kanske inte märks, eftersom jag blottar i princip allt om mig själv. Här på bloggen skriver jag om allt, från min första brazilian wax till min gynekologundersökning. Men när det kommer till att blotta kroppen, så är det bara få jag faktiskt inte är pryd framför.

Jag har råkat slå ut bitar från min kompis tänder. Detaa skedde under en träning, under den tiden jag tränade fotboll. Olyckan inträffade när vi båda skulle nicka bollen. Det fick jag tillbaka något år sesnare då hon tacklade mig så att jag fick en spricka i båtbenet (kroppens mest svårläkta ben, sitter i handen)

Jag tror inte på kärlek. Jag har helt enkelt inte fått bevisat motsatsen. Eller så har jag det, men är själv inte mottaglig för sådana känslor. Jag kan inte se mig själv flytta ihop och skaffa familj med någon. Möjligtvis kan jag se mig som ensamstående mamma. Om ens det. Jag tycker det är sorgligt.

På lågstadiet hade jag och en kompis en hemlig värld. Vi kunde besöka den när vi var i skolan. Vi var jätteseriösa med vår värld. Vi skrev en bok om hur allt och alla figurer såg ut och hur de var som person. Sedan ritade vi upp världen och alla dess invånare på ett A3 papper. Detta finns kvar hos min vän. Man kom till världen genom toaletterna och man sa en speciell ramsa, men det var farligt att stå på toalettlocket. Då kunde man hamna i helvetet där man stod och bankade på en port som ledde tillbaka. Men man bankade förjäves. Det enda sättet var att någon frivilligt hämtade hem en..

När jag var liten grät jag för allt. Det kanske man inte kan tro nu, eftersom det är ganska sällan det sker. Men när jag var jag så envis att jag började gråta så fort inget skedde som jag ville. Jag kommer ihåg en gång då jag började gråta bara för att mina vänner inte ville knyta mina skor. (Jag lärde mig liksom att knyta skorna när jag gick på dagis). Jag är fortfarande envis, men är bättre på att kontrollera mig. Tackar gudarna för det.

Jag är inte intresserad av mode för fem öre. Däremot älskar jag kläder och smink. Jag tror inte på mode. Jag väljer hellre att uttrycka mig själv i det jag sätter på mig, oavsett om det är inne eller ute.

Jag tror att man väljer sin olycka. Eller vise versa. Jag tror i alla fall att alla står till svars för huruvuda om man är lycklig eller olycklig. Allt beror bara på hur man väljer att se på världen. 
T.ex. En man går förbi en kvinna som håller i en skylt där det står "Mitt barn är sjuk och behöver vård. Snälla hjälp" Mannen går till banken och tar ut alla sina pengar, som han sedan ger till kvinnan. När han kommer till jobbet får har höra att han har blivit grund lurad, att kvinnan inte alls har ett sjukt barn. Mannen blir inte arg, utan tvärtom, han var lättad. Han tänkte att det var skönt att kvinnan inte hade ett dödssjukt barn som behövde vård.

Jag är aldrig nöjd. Inte när det kommer till egna prestationer. Ingenting sämre en bäst är bra nog. Till exempel när jag gick i tvåan i lågstadiet. Vi skulle ha ett test på svenska städer och sjöar. Maxpoängen var 40, jag fick 41, men min vän fick 42. Jag började gråta.

Jag kan inte säga "Jag älskar dig". Det är sant, och när jag ska säga det till mina föräldrar så kan det nästan bara vara över telefon. De orden har missbrukas så enormt mycket att de nästan tappat värde. Det finns många personer jag älskar, men de kanske aldrig får höra det. Inte från min mun.

Jag tyckte min körskolelärare var snygg. Han hette Göran och var cirka 40 år.