Anger management

På lördag är det avslutning på dansskolan. Den gamla vanliga elevshowen där alla elever får visa sina nära och kära vad de entusiastiskt lärt sig under terminens gång. Fast den här gången är det lite mer spexat. Det är femårsjubileum. Kul i sig. 

Men nu till vad jag ville komma till. 

Jag har en trogen mamma som korsar eld för att gå på dessa elevshower. Jag blir glad när jag tänker på det. Så hon kommer. Och för att inte behöva gå själv har hon lyckats få med mina bröders flickvänner. Eller en av dem är spikad i alla fall. Det är också kul. 

Men nu till poängen... 

Även denna show kommer min far och hans fru komma. Eller jag är inte hundra procent säker än, men det är något. Far har aldrig kommit. Han är inte lika troget fan som min mor, men i alla fall. Han älskar mig ändå. 

Det komiska med detta är att jag inte vet om han verkligen kommer för min skull. Det är nämligen såhär att min kompis går nu även på min dansskola och hennes familj, som är vän med min familj, ska komma och titta. Så herren i deras familj har på något sätt, kanske, lyckats övertala min far och hans att komma med. 

Jag ser inte detta som något negativt, att min far lyckas slå två flugor i en smäll. Eller egentligen är det nog tre, eftersom frugan hans fyller år samma dag...

Ja, i alla fall... Jag är glad, fast mest borde han vara det, eftersom det blir hans sista chans att se mig på den scenen. Jag kommer, från och med nästa termin, inte att fortsätta på den dansskolan. Hur familjär den än må ha blivit under de tre och ett halvt år jag tillbringat min tid där. Nu ska jag vidare och se vad världen har att erbjuda mig.