Anger management

Minns ni den där söta katten som heter Katten? 

Ja, vi har i alla fall varit kattvakt åt den igen. Det är lite över en vecka nu tror jag, jag vet inte, jag är ju inte här hela tiden. Men det känns som länge nu. 

Den är precis lika söt som förra gången, jag tror inte ens att det blivit så mycket större heller. 

Grejen är att det är väldigt hemmastadgad här nu. Förut var den mer söt och rar. Nu kan den, om det så vill, springa tvärs genom lägenheten, och hoppa och börja klättra på ens ben. Den bits om man kliar den på magen och gör ganska mycket som den vill. 

Den har verkligen ingen förståelse för andra levande varelser heller. Som inatt tog den ganska mycket av min sömn eftersom den fick för sig att sova i min säng. Inget fel med det tänker ni. Men sen ville den ligga på mina bröst, med tassarna i mitt ansikte och purrandes som en fet grävskopa (om dem nu purrar). Klockan var halv sex när detta utspelade sig. 

När den tröttnat på att jag försöker skuffa bort den går den efter min fötter som tvingas gömma sig under täcket. 

Bestialisk i all ära, men nu när jag kom genom dörren var den så otålig på att jag skulle hälsa på den att den klättrade upp på mitt huvud när jag tog av mig skorna. Det tyckte jag var sött och det är förlåten för all framtid.