Anger management

Jo, imorse vaknade jag upp hemma hos Mr. mister. Hela dagen jag var där kändes jättejobbig. Han var kall och frånvarande.
Fine, man får väl ha sådana dagar.
Alla har det.
Även jag.

Grejen är att jag trodde verkligen att han vart glad när jag överaskade med att åka med till Skavsta. Han sa att det var en "glad överaskning". Men sen då? Knappt en beröring, någon enstaka kyss... Till och med hans vän visade större gläjde. Okej, han var trött. Det är helt förståerligt. Men någonstans känns det som att det inte skulle ha spelat någon roll, om han nu vart "så glad". I alla fall kanske inte idag, dagen efter att han kommit hem.

När eftermiddagen kom, och jag bestämt mig för att gå dem där 18 000 kilometrarna för att hämta min mobil och åkkort som jag så klumpigt glömt kvar i bilen, säger han något som jag av alla dagar inte ville höra. "Jag vill vara ensam, men jag kan inte bara slänga ut dig nu när du så hjärterligt kom och mötte mig igår". Jag som redan har haft världens dag av humörsväningar ler och säger bara; "Men jag ska ändå gå nu".

Senare under kvällen pratades vi vid. Han skulle på ett "Hatt-party" med sina vänner och frågade om jag ville följa med. Jag, som har förbannat ont i mina fötter, säger självklart ja, eftersom jag inte ville missunna honom det. Lite mer än en timme efter att jag kommit hem, sa han att de skulle åka, så jag som var så äcklig skyndar mig bara för att inte behöva komma mycket senare. När jag var klar ringde jag och frågade hur det gick för honom. Då var han hemma hos en kompis, och de skulle snart åka därifrån. Han skulle ringa.

Under tiden sysselsatte jag mig med annat, men när det gått över en timme utan ett samtal så skickar jag iväg ett undrande sms. Snart får jag ett samtal, och nu skulle de bestämt inte åka på någon fest. Han skulle stanna hemma hos en vän och kolla på Scrubs, men jag fick jättegärna komma hem till honom sen. Han ville ju hemskt gärna ses.

Alltså
1. Han får mig känna mig som luft värd
2. Han får mig att vänta. Vänta på vad liksom? Besvikelse.
3. Jag ska åka till honom, för att han vill ses. Aldrig i livet.


Så vad händer nu?

Om jag inte skulle haft så jävla ont i fötterna skulle jag ut och springa tills jag inte orkade vara arg och besviken mer. Men det kan jag inte. Så ont har jag.

Jag stannar hemma, tar av mig de snygga kläder jag skulle haft på mig, tvättar bort sminket och förbannar dagar som dessa.

Jag sitter med en klump i halsen och blöta ögon.

Imorgon åker jag bort. Jag trodde det skulle betyda något.
Ibland har även jag fel.