Anger management

Det är något speciellt att prata om framtiden. Själv kan jag bli helt förvirrad, sentimental och vill gråta eller arg och gråter för det. Det är ganska jobbigt att prata om det, i alla fall just nu så tätt inpå tiden man släppts fri från säkerheten, och det känns som att man ganska lätt kan bli missförstådd. 

Idag vid matbordet satt jag och prata med mamma om just detta ämne. Ingången till samtalet var just det här med tågluffen, eller icke-tågluffen. Just nu har jag lagt den på hyllan, vi får se hur det bli om en vecka. Men hur som helst byggdes konversationen vidare och vi kom in på det här om chanser och risker.

Jag har under min barndom varit ganska löstyglad och inte haft så mycket regler. Personligen tycker jag att det är bra, men allt beror på vad för moraler och normer man vuxit upp med. Jag gör inte sånt som skadar mig och jag skulle aldrig medvetet utsätta mig för sånt som är rent farligt. Men samtidigt tycker jag att man ska våga chansa och ta lite risker. Inte alltid tänka på det negativa som kan komma att uppstå.

Jag är så trött på att folk ska se allt så negativt hela tiden och att alla som man inte känner kan vara farliga. Det är inte konstigt att hemskheter sker. Visst ska man tänka sig för men det betyder inte att man ska undvika saker. I slutändan är det bara varje enskild människa som är sitt största hot.

Just denna konversation slutade med att jag i min frustration att bli förstådd fällde några tårar, tackade för maten och gick in på mitt rum. Jag vart inte arg eftersom jag vet att mamma bara värnar om mitt bästa och som hon sa "hon börjar bli blödig för att vi snart ska lämna henne" - flytta hemifrån. Det är helt förståerligt och jag skulle också vara livrädd för att bli lämnad.

Okej, jag grät, men i alla fall. Jag är människa och jag är både rädd och förväntasfull för kommande år...