Anger management

Nu ska jag berätta lite om Isabel som jag ständigt talar om här i bloggen. För er som inte tidigare förstått det så är det alltså min kusin. Jag tyckte att det var på tiden att skriva ett inlägg om henne och jag varnar att det här inlägget kommer att bli långt och skonigslöst, så hang in there.

När Isabel var liten var hon en mycket söt liten knubbis och hon var mycket blyg. Hon gömde sig alltid bakom sina föräldrar den första timmen innan vi började leka som om vi aldrig gjort något annat tillsammans.
När åren gick och vi började skolan hade hon det inte alltid så lätt och när vi väl sågs, vilket inte var så ofta på den tiden, så tog jag min roll som den där stora, coola och hårda kusin som skulle vara räddningen. Vi låg in på småtimmarna och smide planer för hur jag skulle åka till hennes skola och slå alla som var elaka mot henne. Så vart aldrig fallet. Men en gång när Isabel fyllde år bjöd hon mobbarna och mig på kalaset och likt Isabel själv avgudade dem mig. Istället för att slå dem så fick jag besegra dem i limbo istället. Men det gjorde jag inte. jag kom två och gjorde illa ryggen istället.


Isabel två år.

När Isabel började komma i puberteten vart jag, som är ett år äldre, avundsjuk. Det var inte rättvist när hennes bröst började växa då jag forfarande hade bröstvårtor stora som en bebis. Vi ska inte tala om alla de smeknamn jag gett henne under denna tid. Jag har ganska livlig fantasi och hon har fått utså oerhört mycket. Men det var mitt sätt att fortfarande ha ett fot i leken. Om man inte kan vara bäst, krossa den som är det. Det var väl ungefär så jag tänkte när jag var barn. Jag vet, jag var elak.

Sen i högstadiet började Isabel köra på en ny stil och hänga med lite andra, speciella människor. Hon gick nu in i sin emo-fas. Gångerna jag såg henne, vilket forfarande inte var särskilt ofta, hade hon svarta kläder, var svartsminkad och hade luggen i ansiktet. Hon var tystlåten av sig, men inte lika blyg som hennes tidigare år i livet. Om jag ska vara ärlig tyckte jag on var ganska töntig, men jag var glad att hon hade en samhörighet någonstans och hon verkade trivas.

Sen, när vår kära farbror dog för lite mer än två år sedan hände något. Vi bestämde oss för att träffas i stan, bara för att umgås, utan familj och andra människor. Det var ett stort steg i vår relation. Nu skulle det byggas något annat än bara familjeband, vi skulle bli vänner. Emo-fasaden slängde hon ganska snabbt bort när jag visade att man faktiskt kunde vara som man är och duga precis så. Det vi inte visste då var att vår vänskap skulle blomma så stort.


Promenad i Kungsträdgården

Jag vet inte riktigt hur utvecklingen gick till, utan helt plötsligt kom allting naturligt. Vi sågs med allt jämnare mellanrum och började smida planer om framtiden tillsammans. Då vi inte sågs var det timmars långa samtal i telefonerna som gällde.

Vi la vårat fötroende i varandras händer, vi visste plötsligt allt om varandra och mer därtill. Nu, i dagens läge, tror jag inte att vi skulle klara oss utan varandra. Så fort man måste lätta hjärtat ringer man. Eller i mitt fall ringer jag en signal eftersom Isabel har ett jävla tre-abonnemang. Och ibland när någon har förmycket i hjärtat som måste ut, bestämmer vi att ses snarast för att kunna ha våra pillow-talks. Pillow-talk betyder kort och gott; att ligga och prata i sängen tills man mår bättre, oftast tar det halva natten. Detta får gärna inkludera godis i massvis.

Jag skulle vilja säga att det är jag som har gjort Isabel till den hon är idag, och jag vet att till en viss gräns har jag helt rätt. Jag har varit den som både brytit ner och byggt upp henne igen. Starkare och med mer skinn på näsan. När vi var små vågade hon inte säga ifrån, och knappt säga något alls. Idag är hon bättre, jag jobbar fortfarande med henne. Men samtidigt har vi nog haft ett ganska så stort influerande på varandra under åren som gått.



Egentligen förstår jag inte varför hon ens ville börja vara med mig. Som jag tidigare nämnde så var jag ett elakt barn, med en sockersöt fasad som ingen kunde motstå. Men jag var ett djävulens påfund när det kom till min och Isabels (och hennes lillasyster Karolina) relation. Jag var listig och vände dem emot varandra för att få som jag ville. Under en period hade jag makten att "tillrättavisa" dem när helst jag ville. Med andra ord, jag slog dem utan att de kunde göra något tillbaka. Jag var den äldsta av oss och jag var kaxig och envis. My way or the highway. Så skulle det vara. Lite så är det väl än idag, men jag har börjat få lite motstånd. Det är bara kul.


Jag och mina följeslagare

Sen vill jag bara avsluta med att säga att Isabel är otroligt vacker, i alla sina skepnader, en av de vackraste människor jag vet. Kanske är det bara för att jag tycker om henne så mycket, kanske för att hon bara är det. Jag vet inte. Men Isabel, jag vet att du kommer att läsa det här och jag ville bara säga att du vet hur mycket jag tycker om dig. Nu när vi har tagit studenten kommer mycket nytt att ske i våra liv. Jag vet inte riktigt vad, men grymt kommer det att bli. Det tvekar jag inte en sekund på. Sen tror jag tillslut att vi kommer att döda varandra, för tjafsar, det gör vi också. Men det är iförsig halva nöjet. Spanien får se upp när vi kommer farande!