Anger management

Nu kände jag att det var dags att visa lite visuellt hur min studentdag såg ut. Det är alltså en och en halv månad sen, men jag tänkte att det kanske finns någon som faktiskt bryr sig och vill veta.


Den här bilden tog ungefär vid 8.30 den soliga 4 juni.
Det var champangefrukost på Kärrtorpsfältet, hela SM3C samlade.



Samling i klassrummet med tid till att skriva i varandras mössor. Här är jag och Petra.



Under denna tid brast det och jag började gråta. Att läsa sina vänners små notiser skrivet i sin egen mössa och kännedomen om att det aldrig blir detsamma var hjärtekrossande.

Här är även ett perfekt exempel om varför jag skulle ha gått till skräddaren och sytt in min klänning, men vem bryr sig.



Sen var det fotografering på skolgården. Den här bilden beskriver verkligen klassen så bra. Ostrukturerat och ohämmat skulle jag vilja säga.





Sista lunchen med gänget. Själv åt jag typ en potatis, resten gick inte ner. Jag hade ingen aptit, dels för att jag precis gråtit som ett barn och dels för att nervositeten inför framträdandet steg.



Att sjunga med kören var stort. Att sjunga solo var också stort. Jag och min vän Julia inledde med When you believe av Mariah Carey och Whitney Huston. Jag tycker att vi var bra. Jag var nöjd, med tanke på att jag var snorig och lite halvsjuk.

Som jag skrev i ett av mina tidigare inlägg så ville jag sjunga Seasons of Love från musikalen RENT, och det fick jag också göra. Det här är ett smakpror på den oerhört duktiga kören jag spenderade alla fredagseftermiddagar med.



Efter programet i aulan var det åter samling i klassrummen. Tidigare hade skolgården varit tom. Endast den sista 'LINDIAN' av alla stod skrivet på gruset. Bara det kunde få en att gråta. Ordet 'Lindian' är ett av många intärna ord som användes i klassen. Det betyder egentligen ingenting, men har sitt ursprung i Lindelius, en kille i klassens efternamn. Under en period var hela skolan nedklottrad.



Precis innan utspringet.



Uppställning i ljushallen. Spänningen stiger.



Utanför väntade alla spänt i den gastande solhettan. Snart, snart.



UTE.





Med tre jättefina skyltar stod nästan hela min släkt och väntade på att jag skulle komma förbi den väldiga folkmassan.


Jag prackades på med diverse gosedjur och Champange.


Far, Dotter, Mor


Sen bar det iväg på flaket. Detta, mina kära vänner, var dagens höjdpunkt. Jag hade så jävla kul, och det var ett sånt röj. jag glömde till och med bort att det var på ett flak vi var, men påmindes om det så fort chauffören gasade eller bromsade lite för kraftigt. Det var även på detta flak jag förlorade alla mina värdesaker jag, korkad som jag var, hade med mig. Men inte hängde jag läpp för det, nej den här dagen var min dag. 

 
Från vänster: Isabel, Felix, jag och Malva

Till min mottagning kom en hel drös av betydelsefulla människor. För att göra en lång historia kort slapp jag skäll för borttappade saker, fick väldigt många fina presenter och drack en massa alkohol. Sen skulle jag och Isabel gå på min slutskiva på Clustret, vid Söder Mälarstrand.

Här tar bilderna slut, men fortsättningen löd:
Jag kom inte in, hade inget leg med mig. Jag grät ännu mer som ett barn. Det kom en random snubbe och bjöd mig och Isabel på en fest tvärs över gatan. Vi söp, drack och svepte som svin. Delade taxi hem med en klasskompis, la mig i sängen brevid Felix som ville mysa, jag däckade.



Så här nu i efterhand så tycker jag att dagen, trots alla motgångar jag faktiskt stötte på, var underbar. Jag kan fortfarande tänka på hur kvällen kunde ha slutat om jag kom in på skivan, men sånt kan bara göra en deppig. Jag hann liksom inte ta farväl av alla på rätt sätt. Men vem säger att det är farväl, det är ju bara början.