Anger management

Häromkvällen bastade jag tillsammans med min kusin. Det är en sak som hör till vardagen när man är på Dalarö. En sak som händer när man bastar, eller det kanske bara gäller för mig, men det känns som att man befrias på något sätt. Okej bortsett från att man rensar varenda liten por man har på kroppen från smuts så blir det på ett konstigt sätt lättare att prata och få ur sig allt man behöver få ur sig. För mig känns det som om känslorna kommer närmare ytan och man kan se på dem med större klarhet.

Men det jag tänkte komma till är att efter att vi hade bastat och jag hade hoppat, sprittsprångande naken, ner i det kalla vattnet, så satt jag på bryggan i väntan på att få duscha. Skymningen hade lagt sig, men det var fortfarande ljust ute. Jag satt där och blickade ut över havet som svepte sig runt alla öarna. Jag försökte räkna alla fyrar vars ljus jag såg. Jag satt där och förundrades av hur vackert allt var. Månen var stor och speglade sig på den blanka vattenytan som lugnat ner sig efter dagens rörelse. Vinden var frisk och len när den nuddade mig. Jag satt där och var helt och hållet i nuet, ingenting annat fanns, bara jag och mina sinnen.

I fredagskväll hamnade jag, min kusin och min pappa framför ett tv-program som illustrerade hur världen skulle se ut och fungera år 2075, och det kom tillbaka till mig när jag satt där och begrundade all skönhet. Vem vet, det jag satt och förtrollades av häromkvällen kanske inte finns kvar då, och det är bara vårt eget fel. Frågan är bara om det har varit värt det?
Jag vet i alla fall vad jag tycker.