Anger management

Okej, jag vet faktiskt inte vart jag ska börja. Det känns som att jag inte haft tillgång till internet på evigheter. Men jag kan väl i så fall, eftersom det var dagen innan, börja med studenten.

Onsdagen den fjärde juni, Dagen D, domedagen, slutet av ett kapitel... ja, you name it, var dagen då alla Kärrtorpare inte längre skulle klassas som elever, utan studenter. Personligen hade jag svårt att sova och vaknade runt klockan 5.15, klarvaken. Hela prodecuren med att vara studentfin struntade jag i, jag är ju så fin i alla fall... Nej men i alla fall, 8.00 var det champangefrukost på ängen. Alla var så himmla fina! Grejen var att jag vart halvfull, utan att ha öppnat min egen flaska. Min vän Emilie försökte, med typ åtta glas, supa ner mig. Hon lyckades halvbra.

Sen gick vi till trädplantering som hölls på skolgården och sedan upp till klassrummen för att spendera tid med klassen för sista gången. Under denna tid skrev vi små rader i varandras mössor och plötsligt hände det jag inte trodde skulle hända. Jag började gråta. Att läsa de små meddelanden mina vänner skrivit, som jag vet att jag kanske inte kommer att träffa igen, men som jag delat kanske den bästa tiden av mitt liv med, var för mig hjärtekrossande. Men att gråta då, för första gången inför klassen, gjorde inget. Jag gjorde det jag tror alla gjorde på insidan.

Sen kom lunchen. Jag förmådde inte äta något, men jag tryckte i mig en färsk liten potatis och ett glas vatten. Efterrätten missade jag eftersom jag var tvungen att gå och sjunga upp med kören. Allt gick snabbt och jag vet att jag pratade med min kusin i telefon sekunderna innan jag skulle upp på scen för att sjunga andra versen i When you believe. Nervositeten fanns inte, och jag förstår inte varför. Men jag lyckades i alla fall och det är vad som räknas. Många grät. Jag grät nästan, i alla fall när vår elevrådsordförande höll tal. Han började nästan gråta. Rektorn började nästan gråta under sitt tal. Jag tror de flesta grät helt enkelt.

Sen var det en kort visit i klassrummen igen innan vi skulle springa ut. Vi fick våra betyg och tittade på alla de människor som samlats på skolgården. Den gård vi spenderat timmar på. Hur som helst, spänningen började lägga sig och vi gick ganska snart ner till ljushallen för att göra oss redo för att springa ut. Men eftersom vi var nummer åtta i ledet hann några av oss även köra en sista runda av Achtung die kurve. Ni kan väl gissa vem som vann? Jag såklart.

Utspringet ar inte direkt en big deal tycker jag, hade redan uppifrån fjärde våningen spanat in vart mina nära och kära stod så jag behövde inte direkt leta i djungel av folk. De fick ta sina bilder medan jag fortfarande såg respektabel ut, för jag visste att min klänning inte skulle åka på igen efter flaket.

Flaket. Det var väl kanske höjdpunkten av höjdernas punkter. Det var så svinigt kul och jag glömde till och med bort att det faktiskt var på ett rullande fordon vi stod på. Ibland påmindes man då chauffören bromsade eller gasade lite väl hårt. Men annars var det så jävla röj! Sen hände det som inte egentglien borde få hända. Jag upptäcker att alla mina saker var borta. Mobil, nycklar, åkkort, pengar, legitimation, allt. Men vafan tänkte jag. Jag kunde inte låta det förstöra dagen. Inte denna av alla dagar.

Efter flaket var det mottagning i min brors och hans tjejs nya lägenhet i Bagarmossen. Riktigt fin och det är kul att de bor nära nu. Jag lyckades förklara att jag inte skulle få en utskällning just denna dag, och jag fick det inte direkt heller. Fast jag förtjänade det. Men hela mottagningen var kul, många där, lite mat och mycket sprit. (Alla mina mockarutor som jag bakade dagen innan var det inte ens någon som smakade på eftersom de glömdes att sätta fram.) Det var nog inte förrän här jag vart full faktiskt. jag tror att alla som var där vart lite runda om fötterna faktiskt. Men det var bara kul!
Sen fick jag jättemycket fina presenter också, verkligen.

Men när tiden började dra ihop sig var det dags att slynda sig hem för att duscha och göra sig redo för den sista festen med gänget. Och jag var väldigt snabb i duschen och allt gick ganska snabbt. Men sen så vart jag lite distraherad och jag och min kusin kom inte iväg förrän sent.

Jag tror vi kom fram till Clustret, där slutskivan hölls, förrän vid klockan halv ett eller något. Och jag var verkligen taggad till tusen, alla var där. Sen när jag ska rota fram mitt körkort så upptäcker jag att jag inte lagt ner det i plånboken igen efter att ha visat det. Det var droppen och jag brast i gråt, storgråt. Jag var förbannad och ledsen. Jag såg mina vänner dansa där inne och jag stod blott tre meter ifrån, obenägen att ta mig in.

Eftersom jag lämnat mannen hemma så fick jag honom, han som inte springer, att springa till tunnelbanan för att komma med mitt kortkort. Men såklart hade tunnelbanan slutat gå. Typiskt. Så jag grät lite mer. Eller mycket.
Men sen kom det en man och bjöd över mig och Isabel till en båt som låg tvärs över gatan och eftersom vi inget annat kunde göra så följde vi glatt med.

Där inne var det kanske 10 - 12 personer som gjorde ett försök till att ha en fest. Det var någon tjej som återvänt från USA som de firade. Jag och Isabel ville bara supa. Och som vi söp. Hur som helst, vi söp och dansade till typ samma tre låtar i kanske två timmar. Eller egentligen hade jag inte det minsta tidsperspektiv, men i alla fall. När jag tror att klockan kan ha varit runt tre gick vi ut för att åka hem. Där mötte vi Lillen som vi delde en taxi hem med. Det gick på 206 kronor. Värt.

När vi kom hem var jag utmattad och kröp ner i en redan varm säng och när jag fick frågan om vi skulle sova, så gav jag ett enkelt svar; ja. Sen däckade jag.