Eufori
Igår, när jag var ute för att springa av mig min illamående började jag springa en väg jag aldrig tidigare sprungit. Den ledde mig genom skogen och ut på en grusgång som senare leder till en sjö, Söderbysjön. Jag sprang genom en golfbana och allt var så vackert. Dimman låg tungt över marken och solens ljus gjorde landskapet till ett romantiskt hålrum i tiden. Jag stannade upp och skönhet slåg mig. Luften var ren, vindarna milda.
Jag sprang över en liten äng, ner till vattnet. Vattnet var alldeles stilla och träden, bergen och himmelen speglade sig på den stilla ytan. Utan tankar tog jag av min kläderna och la dem på en sten. Känslan av befrielse sköjldes över mig när jag tog mina första simtag i det kvällsljumna vattnet. På andra sidan satt unga människor och njöt av sommarkvällen. Jag var ensam, som jag ville ha det.
När jag klev upp ur sjön var det inte kallt, och inte heller blev jag biten av alla mygg som tycktes trivas vid vattenbrynet. Jag klädde på mig igen, och fortsatte springa. Vart skulle jag ta vägen? Det visste jag inte, men jag valde att springa över golfbanan igen. Jag mötte samma rådjur jag mött på vägen till sjön. Jag kom den nära men den tycktes inte bry sig. Inte heller hoppade haren som jag mötte iväg heller.
Efter det kollade jag på klockan. Jag skulle möta Felix efter cirka en halvtimme så jag kände att jag lika gärna kude fortsätta min lilla resa till fots. Så jag sprang och sprang. Nästa gång jag kollade på klockan var när jag närmade centrum, det var cirka en kvart kvar. Jag valde att springa hem till min bror och hans tjej. Jag hann inte säga jättemycket till dem innan jag var tvungen att bege mig igen. När jag mötte Felix var jag nog lagom röd i ansiktet och jag hade svettats igenom min tröja, vid armväcket.
Den där timmen kändes som en evighet. Jag var euforisk, lycklig. Jag drog till och med upp gräs från marken för att lukta på det. Jag var trött, men inte utmattat. Jag hade kunnat gjort samma sak en gång till. Utan tvekan.
Jag sprang över en liten äng, ner till vattnet. Vattnet var alldeles stilla och träden, bergen och himmelen speglade sig på den stilla ytan. Utan tankar tog jag av min kläderna och la dem på en sten. Känslan av befrielse sköjldes över mig när jag tog mina första simtag i det kvällsljumna vattnet. På andra sidan satt unga människor och njöt av sommarkvällen. Jag var ensam, som jag ville ha det.
När jag klev upp ur sjön var det inte kallt, och inte heller blev jag biten av alla mygg som tycktes trivas vid vattenbrynet. Jag klädde på mig igen, och fortsatte springa. Vart skulle jag ta vägen? Det visste jag inte, men jag valde att springa över golfbanan igen. Jag mötte samma rådjur jag mött på vägen till sjön. Jag kom den nära men den tycktes inte bry sig. Inte heller hoppade haren som jag mötte iväg heller.
Efter det kollade jag på klockan. Jag skulle möta Felix efter cirka en halvtimme så jag kände att jag lika gärna kude fortsätta min lilla resa till fots. Så jag sprang och sprang. Nästa gång jag kollade på klockan var när jag närmade centrum, det var cirka en kvart kvar. Jag valde att springa hem till min bror och hans tjej. Jag hann inte säga jättemycket till dem innan jag var tvungen att bege mig igen. När jag mötte Felix var jag nog lagom röd i ansiktet och jag hade svettats igenom min tröja, vid armväcket.
Den där timmen kändes som en evighet. Jag var euforisk, lycklig. Jag drog till och med upp gräs från marken för att lukta på det. Jag var trött, men inte utmattat. Jag hade kunnat gjort samma sak en gång till. Utan tvekan.
Kommentarer
Trackback
