Ibland är det inte okej
Alla har vi, i alla fall de flesta av oss, har fått gå igenom jobbigheter i livet. Vissa blev mobbade som barn, andra har dyslexi, andra växte upp med knarkande föräldrar, en del bränner ut sig för att lyckas, somliga måste göra saker mot sin vilja... ja ni förstår.
Själv har jag haft det ganska lätt här i livet, om jag får säga det själv. Men visst har jag inte bara glidit på bananskalet heller. Mitt liv gled på bra fram tills sjuan, då jag bytte skola och lyckades på något vis bli klassens svarta får. Det var inte lätt när de som kallat sig mina bästa vänner vände sig mot mig, att inte ha någon som man kände brydde sig om en när man var i skolan. Den skola som jag ändå kände var som en fristad eftersom det inte var roligt att vara hemma (får väl bli ett annat inlägg). Ja, det var tufft. Jag hade förlorat, vad som kändes som, alla mina vänner. Men i under denna tid fann jag en ny vän, som hjälpte mig upp igen. Och upp kom jag, och jag förlät.
Idag har jag tagit lärdom av detta och mina närmsta vänner är de som var värst under denna tid. Jag är inte rädd för att var själv, och jag följer aldrig någonsin efter igen bara för att ha någon att vara med. Det låter nog kanske bra, och det är det, för det mesta. Grejen är att jag är ganska extrem och envis, och lite av det är nog stolthet. Idag vart jag nekad två gånger men stoltheten, eller vad det nu är, förmådde mig inte att tjata, hur mycket jag än ville.
Så nu sitter jag här, ensam.
Jag vill döda något.
