Flortsch sa det från halsen
I morse vaknade jag av att jag inte kunde prata. Det gick verkligen inte. Allt som kom fram var pipande ljud, och det var när jag låg och skrek. Ont gjorde det också. Så i frustrationens hetta var det bara varma tårar som kunde beskriva hur det kändes.
Jag lyckades sova till och från i elva timmar i natt, jag vaknade hela tiden av extrema frysattacker samt en gång när det var någon som skottade snö utanför. Så när febern inte ville släppa efter så många timmar, bad jag min kusin att hämta en Ipren. Nästa gång jag vaknade låg jag och svettades. T-shirten vart dyngsur på nolltid.
Efter det började jag må bättre. Men jag kunde fortfarande inte prata.
Det var inte förrän jag gick för att möta min pojkväns syrra som det släppte.
På vägen fick jag en jättekraftig hostattack och ur min hals flyger något som var större än ett russin med en färg som en valnöt. Det gjorde ont men jag kunde tala igen. Vilken lättnad.
Jag önskar att jag hade plockat upp det lilla skruttet som förpestat min tillvaro. Känna hur det kändes och skicka in den på analys. Jag undrar liksom vad det var.
Nu har jag bara ett dussintal halsflussprickar all over i halsen.
Jag vet inte, om min kropp kunde stöta ut vad-det-nu-var, så borde den rent hypotetiskt kunna stöta bort resten också. Hur som helst tror jag inte att flygresan kommer vara så jobbig som jag trodde att den skulle bli för några timmar sen.
Kommentarer
Trackback
