Förlåt
Jag trodde aldrig jag skulle låta någon kille komma mellan mig och min kusin. Det var mer eller mindre ett löfte vi hade med varandra. Men nu är det gjort och jag har gjort henne uppriktigt ledsen. Det gör mig riktigt djupt ledsen. Jag vet inte vad jag ska göra, det är så svårt.
Å ena sidan har jag henne, min bästa vän och andra halva som funnits hela livet.
Å andra sidan har jag honom, min kärlek som jag vill dela framtiden med.
Grejen är att ingen av dem kan jag träffa bara sådär då ena är i London och andra i LA.
Anledningen till att jag prioriterat den ena är väl för att läget är "mer osäkert". Min kusin har jag haft hela livet, vi känner varandra ut och in, vi kommer alltid vara vi två. Vi är släkt. Det går inte att undkomma. Min kille har jag träffat tre veckor av vårt halvåriga förhållande. Även om vårt förhållande är typ bäst i världen så kan det inte mäta sig med vad jag har med min kusin. Det går liksom inte.
Jag vill inte tvingas välja mellan någon av dem.
Jag vet även att det inte är frågan om välja.
Jag tycks bara ha svårt att hitta en balans.
Jag vet inte vad jag kan säga, mer än att jag är genuint ledsen.
Isabel, vi är The Raping-Slayers. Always. Glöm inte det.
Kommentarer
Trackback
