Anger management

Inatt sov jag till och från i tre timmar och kort därefter åkte jag med mannen från LA som skulle resa tillbaka till LA. Jag är inget fan av avsked, men vissa avsked är jobbigare än andra. Att ta avsked av någon som man bär nära till hjärtat är faktiskt bland det jobbigaste. Så ja, tårar flödade. Jag ville hålla kvar honom, få honom att missa planet så att han kunde följa med hem igen. Men det kunde jag aldrig göra. Hans liv är inte här. Inte mitt heller. Inte nu i alla fall. Jag känner det så starkt, att jag måste åka iväg.

När jag kom ut från flygplatsen och möttes av solen och den iskalla luft som låg över parkeringen kunde jag inte låta bli att le, nästan skratta. Jag fick en tröst och jag kände att allt kommer att ordna sig. Jag tror på mig och mannen i LA, jag tror vi kan klara oss och jag tror att vi en dag kommer kunna vara tillsammans.

Nu sitter han på planet hem, det är snart 10 timmar sen jag kysste honom farväl inne på terminalen. Den här låten spelas om och om igen i mitt huvud. Det gör det inte lättare, men jag är inte direkt ledsen. Jag vet vad jag känner för honom och jag vet vad han känner för mig. Det som skrämmer mig är att behöva gå och lägga mig utan att han är där. Som tur är kommer min kusin hem till mig inatt. Sen åker hon tillbaka till London. Jag gillar inte avsked.