Anger management

Det är svårt att förstå att en promenad kan ge ett så stort intryck. Min promenad hem från jobbet handlar det om i detta fall. Det är den strecka av dem få vi gick, för det mesta var vi hemma eller åkte bilen. Ikväll när jag gick samma gamla strecka attackerades jag av alla dessa bilder. Jag blir både glad och ledsen.  

Nästan hemma går jag först förbi McD, där vi satt medan vi väntade på att träffa hans far. Därefter kommer Falafelkungen, där vi hämtade mat innan vi for till Dalarö för att göra en kort visit hos min far. Däremellan sitter fortfarande ledtrådslapp nummer 2 upp. En av de fem som vi skrev för alla som skulle hit, till lägenheten, på nyårsafton. Självklart kollade jag efter ledtråd tre, fyra och fem och ja, även de satt kvar. Den sista sitter vid ICA Nära, där vi handlade vår frukostgröt och våra köttbullar. 

Sen såklart kommer jag till porten in till gården, där vi stod och pratade första kvällen vi träffades. Där allting började. 

Att vrida om nycklarna och öppna dörren var asjobbigt. Allting var som vi lämnat det igår. Champagneflaskan vi korkade upp men knappt smakade av på nollslaget, när vi var tillsammans, ensamma, här i lägenheten. Tekopparna i vasken vi druckit ur för att återfå värmen efter en lång promenad. Kläderna på golvet. Den obäddade sängen. 

Och nu sitter jag här, i soffan, där vi satt och myste och pratade om framtiden för bara ett dygn sen. 

Jag är ledsen, men ändå lycklig. Jag har träffat någon jag kan se mig vara med, men ändå kan jag inte vara med honom. Inte än, men en vacker dag.