Ett personligt meddelande, tror jag
Jag åker snart till LA. Los fucking Angeles. Det ska så grymt. Som jag tidigare sagt, jag vet inte var jag gör här i Stockholm, Sverige, Norden, längre. Så, om en vecka tentar jag. Jag har inte mycket (läs absolut inget) kvar att göra. Eller så känns det som. I nitton år, eller ja, tretton år i alla fall, har jag haft något dagligt att göra. Om en vecka har jag något att göra två dagar i veckan. Jobba på ett jobb som inte direkt är en drömkarriär. Inget illat mot Taco bar, det är kul att jobba där.
Så tillbaka till linjen.
Min man vill att jag kommer med en plan. Så i kväll har jag har tänkt på det där, istället för att plugga (som om jag inte gjort det tillräckligt idag?) Jag tror jag har kommit fram till något.
Min plan är att inte ha någon plan.
Hela livet (tretton år då) har jag haft en plan. Mitt nyårslöfte (ska man berätta dem? Skit samma, det har bara hållit ett år för mig. När jag hade godislöfte. Jag, Emily anger Bergström, år inte godis på ett år. Men jag klarar ju det jag vill. Och jag har inte haft särskilt många nyårslöften. Lång parantes det vart då.) är att finna något jag vill göra. Om jag redan ska tänka ut vad jag vill göra, låter jag ju det inte komma den naturliga vägen. Jag kanske till och med missar det bara för att jag ska tänka ut vad jag ska göra hela tiden.
Min plan är att fånga tillfället. Jag vill se saker, testa nya saker, vara fri - helt och hållet fri. För en gång skull vill jag inte binda mig till något. Jag skulle nästan våga säga att jag vill kunna bränna min kalender.
Så i alla fall. Om en vecka har jag inget (undantag: familj, vänner, hyra, mitt favoritgosedjur "Moppsen" och Taco bar såklart). Jag ber till kraften som jag har inom mig att lyckas med tentan. Jag är fortfarande inte orolig, men man kan ju aldrig peptalka för mycket med sig själv. Är tentan avklarad och känns bra bokar jag avresa direkt.
Tack.
ps. Förlåt kalender, jag skulle aldrig kunna bränna dig. ds
Kommentarer
Trackback
