There is no peace and mind

Nu är det snart dags för att lämna mitt rehab för denna gång. Arbetet kallar för sista gången, sen är det ledighet i lite över två veckor. Det är så nära nu att jag har mina Londonbiljetter. Tisdag eller onsdag flyger jag iväg och fyller mitt splittrade liv med ännu lite ny livsgläjde tillsammans med min bästa vän och kusin.

Det känns som att jag måste komma iväg lite för att inte känna att jag bara trampar på samma ställe. Grejen är bara att det inte känns som att jag någonsin kommer att känna någon ro i kroppen igen. Att hem inte betyder känslan av ro längre. Att jag ständigt kommer att fly från det som ska vara mitt hem.

Det är så jag känner nu, och det är en grymt svår och sårande känsla samtidigt som den triggar mig till att göra allt jag vill göra. Och jag kommer ha tid nu, för den här splittdrade människan kommer nog inte ha ro i kroppen för att fatta livsviktiga beslut på ett bra tag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0