svidande verklighet

Idag var första gången jag jobbade på över tre månader. De ringde in mig några timmar innan och jag kunde säga nej en gång till. Jag kunde inte självömka och gömma mig i böcker hela dagen. Så jag jobbade. Det var jobbigare än vad jag trodde att det skulle vara. Tiden gick så långsamt och jag är ständigt utmattad, så det var fysiskt jobbigt att vara där. Men jag är glad, för även om jag känner för att gråta hela tiden så finns de dem som förstår och stöttar. På jobbet var de hur gulliga som helst och mina vänner ringer bara för att höra hur jag mår. Det betyder väldigt mycket.

Men nu är jag hemma igen, och jag har ont i hela kroppen för att jag kämpar med att inte gråta hela tiden. Jag vet bara inte hur jag ska få det att sluta. Jag är så utmattad.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0