Anger management

Det blev inte mycket till städning, allt är en enda stor röra i alla fall. Istället hittade jag min skrivbok jag fick av mannen i LA. Senast jag skrev var den 30 maj. Då var vi fortfarande tillsammans och jag skrev såhär:

"...men vi pratar om att göra slut, trots att vi älskar varandra och inte vill. Det är svårt. Karrären är viktig för båda två, men sen tänker jag att att i slutändan är man ju lycklig med kärlek och inte nödvändigtvis med pengar. Jag vet inte hur det blir sen. Jag är tacksam för varje dag tillsammans med honom. Jag älskar honom så mycket och jag vill inte, och tror inte att jag kommer att kunna älska någon annan."

Senare samma dag var det över. Det känns som att det var så länge sen. Att alla dagar går så himla långsamt att det känns som en hel evighet sen. Ikväll är det tre veckor sen jag kom hem Då var allt bra, jag hade planer och jag hade min man. Det handlar om typ sexton dagar sen smällen kom och jag har gått igenom mer nu än vad jag tror att jag gått igenom under de 20 år jag levt. På sexton dagar har jag alltså hunnit gå från att ha allt till inget, ha livsångest, inte kunnat sluta gråta, inte kunnat äta, inte kunnat gå upp ur sängen, till att ha gått till jobbet, skaffa nya jobb, kunna somna om nätterna, träffat vänner, äta mat igen och börja planera mitt liv från scratch.

Det är inte små steg och om jag får säga det själv är jag helt fucking amazing. Jag vet dem som har varit sängliggande i månader på grund av hjärtesorg. Och hjärtesorg har jag fortfarande, den finns kvar, och jag var allvarlig när jag sa att jag ville dela mitt liv med mannen i LA. Men jag har helt enkelt för mycket att göra för att ligga i sängen och gråta mer. Jag bär väl sorgen med mig tills den lättar. Jag tänker inte gräva ner den som jag tidigare gjort när något varit svårt. Jag tar mig igenom det här och det får ta den tid det tar, men vi har bara ett liv. Så lev det.