Den bittra(?) sanningen
Min pojkvän är bra. Han kastar sanningen rakt i ansiktet på mig. Det är inte det mest smickrande saker han påpekar, men det är sanningen och syftet är bara för mitt eget bästa. Att jag inte tar saken på ett negativt sätt är väl ett tecken på att jag vuxit upp och mognat lite. Eller så är jag bara för kär för att bli arg och göra motstånd. Fast jag vet att jag inte är "för" kär. Jag är alldeles lagom kär. Jag börjar väl bli vuxen helt enkelt.
Så hur som helst. Det här är en resa som kommer att ändra mitt sätt att tänka och agera. Det här med tänkandet har redan börjat ske. Jag ser inte på mig själv med de ständigt kritiska ögonen, utan jag ser att jag har den potential som behövs för att jag ska kunna göra det jag vill. Nu är det agerandet som måste få en spark i röven. Tur att jag har en man som inte är rädd för att få mig att inse det.
Kommentarer
Trackback
