Anger management

Det är svårt att behöva vara den som är så brutalt ärlig så att det gör ont, att personen i fråga blir ledsen. Men det är den person jag är och det är inte för att jag njuter av det, utan bara för att jag vet att det finns bättre.

Jag hatar att behöva bli arg för att försöka banka i en person något som den egentligen redan vet. Det är svårt att acceptera att kärleken inte alltid går som man önskar, inte minst jag vet det. Det gör så jävla ont att leva, men man dör inte. Ingen kan säga hur lång tid det tar tills det blir bättre och om man blir helt bra någonsin. Jag antar att alla blir vi ärrade, men vissa ärr är mer synliga än andra.

Jag hatar att vara den som dödar hoppet, när jag själv aldrig slutade hoppas. Men man kan inte leva på hopp, man måste leva vidare livet. Man ska aldrig säga aldrig. Kanske en vacker dag är saker annorlunda och verkligheten menar på att man ska vara tillsammans igen. Men fram tills dess går det inte att vänta och hoppas på att den dagen ska vara imorgon.

Det sägs att kärleken är blind. Jag vill inte hålla med. För mig är kärleken ren, det är bara vi själva som inte vill se det som är framför oss om det inte är det vi önskar. Vi är alla dåliga förlorare och vi alla förlorar någon gång, men spelet går vidare i alla fall.

Det är svårt att släppa taget helt, att klippa av band till en person man känt har kunnat se igenom till ens själen, som man känt bättre än de flesta man träffat. Det finns inget recept på hur man går vidare. Alla behöver göra på sina egna sätt. Man tar fram ess ur ärmarna som man inte trodde att man hade, och man använder dem. Kanske har man inga trix, men i slutändan handlar det om samma sak för alla. Att sörja. Att gråta och att bearbeta sorgen. Det tar den tid det tar, man måste bara acceptera läget som det är.

Det är svårt att behöva vara den som är så brutalt ärlig att det gör ont...